"Vi får inte ursäkta den arabiska antisemitismen"

Kriget som Hamas har startat är existentiellt för Israel. Det handlar om staten Israels överlevnad, att få finnas, tro och leva. Det israeliska folket vet det. I Hamas stadgar anges att Hamas är en islamistisk organisation, att Israel ska förintas och att deras slutgiltiga mål är att Palestina – och det land som är nuvarande Israel – ska bli ett muslimskt område.

Som påpekats i andra medier i veckan är Israel fortfarande i chock över att attacken kunde ske. Det politiska efterspelet får komma senare, men domen kommer att bli stenhård mot de politiker, och då särskilt Netanyahu, som trott att det skulle gå att leva sida vid sida med Hamas. Att samexistera, ha dialog och bedriva handel med någon som vill förgöra dig är inte möjligt.

Hamas valde tid och plats noggrant. En musikfestival med judiska ungdomar som firar sukkot, lövhyddohögtiden, till minne av hur Gud bevarade folket genom de 40 åren i öknen, är förstås ett givet mål för muslimska terrorister: de avskyr konst, fria medier, musik och dans. Hamasattacken har samma mönster som de dödligaste islamistdåden i Europa. IS-attacken mot konserten på Bataclan i Paris 2015, Charlie Hebdo-skjutningen samma år och självmordsbombaren på konserten i Manchester 2017.

Det som sker har skapat en avgrund mellan israeler och palestinier. Misstroendet är kompakt och antisemitismen i Mellanöstern har exploderat. Också den israeliska vänstern, arbetarpartiet HaAvoda, som vanligen söker dialog med palestinierna och har nära band till den israelisk-palestinska fredsrörelsen, är utom sig. På en presskonferens i västra Jerusalem sa Israels president och HaAvodas ordförande Isaac Herzog att Gazaborna borde ha störtat Hamasregimen och att raketerna mot Israel skjuts från Gazabornas kök. ”Om du har en missil i köket och skjuter den på oss, skulle jag då inte ha rätt att försvara mig”, frågade Herzog den samlade internationella pressen.

Kriget väcker det kollektiva minnet hos befolkningar i arabländerna. I länderna som anföll dagen efter Israels bildande, Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och Libanon har det under veckan varit stora protester. Israelhatet är kompakt sedan 1948. Tiotusentals har i veckan tågat i Amman till stöd för Hamas och ytterligare tusentals marscherade mot Israeliska gränsen. I Beirut viftade tusentals anhängare av libanesiska Hezbollah-milisen med libanesiska-, palestinska- och Hezbollah- flaggor och ropade slagord till stöd för Gaza samtidigt som de skrek ”död åt Israel.” Likaså Kairo, Teheran och Bagdad har sett enorma protester.

Konflikten är inte ny, men kriget ger den nytt syre. Judehat som ligger och pyr under ytan flammar upp på grund av kriget, inte bara i Mellanöstern utan också i Europa. London och Paris har haft massprotester med tiotusentals på gatorna. I Frankrike har det skett över hundra antisemitiska händelser sen i helgen, det handlar både om hatiskt klotter men också allvarligare incidenter. Det är känt sedan tidigare att när konflikten i Mellanöstern intensifieras så får det direkta konsekvenser också för europeiska judar. Med en ökande andel invandrare från Mellanöstern, där antisemitism är institutionaliserad i skolor och populärkultur, ökar också attackerna. I Göteborg har judiska församlingen vädjat till medlemmar att dölja sin judiska identitet för att undvika hat, trakasserier och våld.

Veckan har varit en sorglig påminnelse av hur allomfattande antisemitismens tentakler är. De europeiska vänsterpartierna, liksom det svenska, har en lång väg kvar för att rensa ut antijudiskt tankegods.

Med kriget växer också antisemitismen på internet. Det är bedrägligt. I Frankrike gjorde Ipsos i våras en undersökning som visade på ett växande hat mot judar bland unga. Hela 16 procent menade att det vore bra ”att judar lämnar för Israel är bra för Frankrike”. Man noterade en högre nivå av antisemitiska fördomar bland de nya generationerna än bland de äldre.

Förintelsen är inte längre en stor fråga för unga européer. Den med antisemitiska åsikter förnekar inte längre att den ägt rum, man relativiserar eller trivialiserar istället. Detta tankesätt om historisk konkurrens och offermentalitet är förrädiskt. I malmöskolor har elever relativiserat Förintelsen genom jämförelser med palestiniernas situation. Det finns också en oblyg ökning av radikalt fientliga uttalanden mot Israel, där man i grunden ifrågasätter dess legitimitet som en judisk stat.

Även regeringen ser problematiken. För samtidigt som den svenska regeringen fördömde de ”hänsynslösa attackerna” och har valt att frysa delar av biståndet till Palestina, fanns andra reaktioner i Malmö, Växjö och Kristianstad där man istället firade attacken när det arrangerades pro-palestinska demonstrationer. Det har upprört många, även statsministern. Firandena ”är en skamfläck för Sverige”, sa statsminister Kristersson till SvD. ”Nu ser vi dessutom en slags importerad antisemitism, människor som är uppvuxna med att hata judar och hata Israel. Den ska vi också vara extremt observanta på. Så att den inte slår rot på riktigt. Då kommer den göra judiskt liv omöjligt i Sverige.”

Här har Kristersson helt rätt. Vi måste värna judiskt liv i Sverige och aldrig ursäkta den arabiska antisemitismen. Kopplingen till Hamas, islamism och det pågående kriget gör den särskilt farlig. Judarna måste alltid kämpa för sin existens, sin rätt till tro, kultur och liv. Låt oss kämpa med dem. Att Israel alls finns påminner om att det finns en permanent antisemitism runt om i världen som måste bekämpas.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar