Återta vuxenansvaret

I helgen har jag läst Vesna Prekopic nyutkomna bok Brottsplats skolan, utgiven på Volante. Vid en första anblick en debattbok om situationen i svensk skola, men den är mycket mer. Den är också ett tidsdokument över nationen Sverige och vad vi blivit när vuxenvärlden abdikerar. Att läsa boken är oupphörligt chockerande, frustrerande och väldigt sorgligt.

Prekopic är pedagog och har arbetat som gymnasielärare och rektor. Boken är en sorts journalistisk granskning. Fall efter fall av våld och skadegörelse beskrivs, det ena mer hårresande än det andra. Prekopics genomgång bygger på statistik från BRÅ, enkäter med lärare och anmälningar om hot och våld från pedagoger och rektorer till Arbetsmiljöverket.

Starkast intryck gör berättelserna från lärarna som intervjuas. De berättar om barn på mellanstadiet som krossar rutor, kissar i papperskorgar på toaletter, slåss med lärare och hotar dem till livet:

”Läraren Caroline Andersson berättar att eleven hade för vana att gå runt eller in och ut i klassrummet medan lektionen pågick och kunde i praktiken göra lite som hen ville. Det kan ses som ett uttryck för lågaffektivt bemötande, en uttalad metod som lärarna på skolan förväntades använda sig av, men som Caroline menar att skolan missförstått innebörden av. Carolines berättelse illustrerar en klassrumssituation som bygger på ett slags önsketänkande, om att lösningen finns hos eleven och ska väntas ut tills eleven är redo att lösa den på sitt sätt. Men är inte det att avsäga sig sitt vuxenansvar? Caroline tog sitt vuxenansvar, och i anmälan till Arbetsmiljöverket sammanfattas incidenten som hon var med om så här:

Eleven var klar med sin arbetsuppgift och då frågade läraren om eleven kunde gå till sin mentor för att inte störa resten av klassen, vilket eleven vägrade. Då blev eleven upprörd för hen kände sig utpekad av läraren. Sedan gick eleven ut genom dörren och klättrade på dörren, läraren försökte skoja med eleven, då hoppade eleven ner och tog strypgrepp på läraren. Läraren fick bända loss elevens armar runt halsen, då går eleven in i klassen och skriker i klassrummet, ’va svag du är, du borde träna mer’. Då lämnade läraren och gick till sitt arbetsrum.”

Boken ställer två tydliga frågor. Den första är var elevernas föräldrar håller hus? Varför säger de inte till sina barn? Prekopic beskriver hur förortsföräldrarnas problem handlar om kultur som krockar med den svenska. Jag inser att det är föräldrarna som behöver fostras. Men vem ska göra det?

Den andra frågan handlar om perspektivförskjutningen från vuxna till barn. Vuxenvärlden kan inte ha ett lågaffektivt bemötande till våld. Handlingar som går emot regler och lagar måste tvärtom få en konsekvens. Barn ska inte tillåtas ha makt i skolan, det är vuxna som ska äga den.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar