Framtiden stavas samverkan

I veckan blev det klart att församlingen Hillsong i Stockholm, en av landets största frikyrkoförsamlingar, får fast hyreskontrakt hos fastighetsbolaget JM. Församlingen flyttar in som hyresgäst i det som tidigare var Lärarnas Hus på Stora Essingen. Det innebär att 17 år av flyttar med upp- och nerpackningar varje helg av församlingens musik-, ljud- och ljusutrustning, nu är till ända.

Men Hillsongs längtan efter, och behovet av en fast adress, handlar inte bara om logistik. Att vara församling i en stad handlar om att finnas på en fysisk plats. Även om Gud bor i människornas hjärtan, inte i hus, behöver kyrkan sin byggnad.

Samtidigt är det svåra tider för många församlingar. Ränteläget ser ut att ligga högt flera år framöver. De som byggt nytt och har stora lån kommer se en större del av kollektpengarna gå till räntekostnader.

Hos andra finns stora underhållsbehov. Den kyrka som byggdes under 1960- och 1970-talen har tak och fönster som nu gjort sitt. Uppvärmningen behöver framtidssäkras, ventilation och el ses över. Orkar församlingen bära ett sådant åtagande ekonomiskt?

De två största frikyrkosamfunden, Equmeniakyrkan och Pingströrelsen, har historiskt sett haft olika synsätt på närvaron i staden. Equmeniakyrkan har en tradition av flera mindre stadsdelsförsamlingar i samma stad. Pingströrelsen oftast bara en större församling.

Allt i staden finns i byggnader; hem, skolor, sjukhus, affärer, konserthus. Att vara församling i en stad idag är att finnas i en byggnad. Det är ett sätt att tydliggöra församlingens närvaro i staden. Kyrkobyggnaden syns och finns fysiskt, inte bara när människor firar gudstjänst i den. Kyrkobyggnaden är ett tecken på att här finns människor som möts till gudstjänst. Det finns människor i den här staden som bekänner sig till Jesus Kristus.

Bibeln börjar i en trädgård och slutar i en stad. Staden är långt mer komplex och dynamisk än trädgården. Trädgården ansas, beskärs och vårdas av trädgårdsmästaren. En och samma person har överblick och kontroll över dess utveckling. Storstaden är dess motsats, ett myller av individer och individuella beslut, svårgreppbar och i ständig förändring. Vi lever i slutet av den bibliska berättelsen. Idag bor de flesta människor i städer. Mellan trädgården och staden sker en utveckling. Det Bibeln säger är att skapelsen står inte stilla. Därför kan inte heller vi som församlingsrörelse göra det. Kan vi samverka för stadens bästa?

När de ekonomiska ramarna krymper med stigande räntor vore det klokt att likt Pingströrelsen gå samman i få men större byggnader, snarare än många små som tar stora ekonomiska resurser i anspråk. Att vara kyrka i staden är att finnas fysiskt i en byggnad och fira gudstjänst. Framtiden talar därför för större men färre kyrkor.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar