Att ha identiteten på rätt ställe

Anne-Marie Thunberg var bland annat redaktör för den kristna kulturtidskriften Vår Lösen under 1961–1998. Vid den här tiden genomsyrades hela kultursektorn av ett allmänt intresse för ”andlighet”, vilket kyrkorna upplevde som en bekräftelse av det som var viktigt för dem. Med tanke på det allmänna kulturklimatet och det som hände i kristenheten under den karismatiska väckelsen på 1970-talet, fällde hon den här kommentaren:

”Idag gäller det att ha sin identitet på rätt ställe – så man slipper förlora den för många gånger!”

Det var en träffande kommentar med tanke på vad den helige Ande ställde till med inom kristenheten. Samtidigt som många gladdes åt förnyelsen, uppstod det lätt fraktioner med var sin identitet. Den här utvecklingen blev problematiskt för dem som dittills levt tryggt med sin identitet som kristen inom respektive samfundstraditioner. Det är mot den bakgrunden man skall förstå Anne-Marie Thunbergs tankeväckande kommentar.

Var har jag min identitet som kristen?

Ofta är det vi med en frikyrklig vokabulär kallar ”väckelsetider” delar av ett bredare kulturellt skeende som tar sig olika uttryck i samtiden. Så var det under 1960 – 1980-talet då människor hamnade i olika läger, både politiskt, kulturellt och kyrkligt. Även samhällskulturen i stort förändrades drastiskt. Tillståndet i världen kännetecknades av fortsatt frustration och en febrigt otålig stämning, som ledde till polarisering och olösliga konflikter. Detta blev på något sätt det nya samhällsklimatet och det gällde för kristenheten att behålla sin integritet i den processen. Det var lätt att ta till sig nya fräscha uttryck för Andens liv, utan att rätt uppskatta det man tidigare upplevt av Guds nåd. Om man fick sin identitet i dessa nya erfarenheter av Andens verk, kunde man över tid ”förlora den för många gånger”.

Sveriges självbild som nation?

Sveriges anslutning till NATO har försatt oss som nation i en identitetskris. Den traditionella bilden av Sverige som ett alliansfritt land med 200 år av fred, gäller inte längre. Sverige har förlorat mycket av sin trovärdighet som medlare mellan stormakterna i deras geopolitiska ambitioner.

Därtill har ”Lagom-landet” Sverige, med rykte om sig att vara ett ärligt och tryggt välfärdssamhälle, blivit en ”hubb” i ett nätverk av internationell brottslighet som ingen kan reda ut. Allt detta påverkar vår självbild och vår identitet som ”svenskar”.

Kulturklimatet och politiken i Sverige verkar också bli mer konfrontativ i förhållande till kristen tro och kristna värderingar. Kyrkorna förväntas anpassa sig till allt striktare regler för samfundsbidraget, när det kopplas till etiska och rent teologiska värderingar som berör Kyrkans grundläggande identitet. Sveriges korsmärkta flagga är inte längre en symbol för vår identitet som ett ”kristet land”.

Hur uppfattar kyrkorna sig själva och sin identitet i ett sekulärt samhälle?

Politiskt eller i enlighet med sitt väsen som Guds församling och Kristi kropp? På nytt väcks frågan var man som kristen har sin identitet: i Kristi kropp som den helige Andes gemenskap eller i en kyrkorättslig institution som låter sig utnyttjas i det politiska spelet?

Delvis, och som en följd av den karismatiska väckelsen, upplever många kristna en identitetskris i förhållande till sin kyrkotillhörighet. Det rör sig om en underliggande process som pågått under många år. Hur ska man identifiera sin egen identitet som kristen? Är det utifrån en kollektiv kyrkotillhörighet eller sin personliga tro och förståelsen av Bibeln som Guds ord?

Även inom Svenska kyrkan väcks frågor om identitet och vad, till exempel, som egentligen menas med uttrycket i trosbekännelsen, ”de heligas gemenskap”. När Guds församling tar sin egen trosbekännelse på större allvar, växer trosmedvetandet och glädjen över att få vara Guds barn i sin egen, sanna identitet. I dag börjar man tala om ”Cellkyrkan” – en gemenskapsform som är tänkt att komplettera det traditionella gudstjänstfirandet för att uppbygga Kristi kropp. Guds församling, ”Ekklesia”, är vad den är och söker i varje tid den struktur som svarar mot dess väsen. Eller, som Ylva Eggehorn så träffande formulerar det – lemmarna upptäcker att de är ”utrustade med varandra”.

Jesus sa: ”Min Fader verkar ännu alltjämt.” Det tror jag gäller också i vår tid!

Den som söker sin identitet som kristen i ett personligt, Kristus-orienterat gemenskapsförhållande med Gud och andra kristna, har en bra beredskap för att ”inte behöva förlora sin identitet för många gånger”!

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt