Vilket Sverige vill vi ha?

Åren 2022 och 2023 har präglats av koranbränningar och oroligheter runt dessa. (Minns de så kallade påskkravallerna i fjol.) Sveriges Nato-ansökan har påverkats kraftigt av dessa koranbränningar. Och de har resulterat i internationella storpolitikiska kriser.

Nu höjs fler och fler röster till stöd för förbud mot koranbränningar. Och en växande andel av svenska befolkningen stödjer också tanken om ett förbud. Det handlar om att övertyga Turkiet om att säga ja till Sveriges ansökan. Det handlar också om att situationen börjar bli farlig, med ökad risk för terrorattentat i Sverige. Frågan är även uppe på FN-nivå.

Ur ett kort perspektiv är det uppenbart att detta behöver upphöra. Men den svåra frågan är hur.

Nyligen har Doku, en Göteborgsbaserad tankesmedja som granskar våldsbejakande islamism, gjort en enkät bland 31 moskéer i Sverige. Och 30 av dessa 31 moskéer skriver i sina svar att de vill ha vad som måste beskrivas som långtgående hädelselagar. De vill alltså inte bara förbjuda att bränna koraner eller andra religiösa skrifter. De önskar en mycket mer långtgående förändring av den svenska lagstiftningen.

I Sverige har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet, och dessa moskéer har i Sverige rätt ha långtgående krav på förändring av svensk lagstiftning.

Frågan om förbud mot att bränna heliga skrifter – och vem som ska definiera vilka skrifter som ska anses som heliga – måste hanteras långsiktigt och sättas i relevant kontext. Två perspektiv är viktiga.

Säkerhetspolitiskt – det går inte att komma ifrån att med ökat terrorhot, kravaller och Sveriges förmåga att ingå internationella avtal (medlemskap i Nato) har dessa händelser försvårat och Sverige har blivit otryggare som land. Detta är inte en liten fråga – här krävs klarsynthet och långsiktighet.

Den andra frågan är, hur ska religionsfrihet och yttrandefrihet se ut framöver i Sverige? Även här krävs ett långsiktigt tänkande. Vi är inte längre ett enhetligt land där en stor majoritet av befolkningen är medlemmar i ett trossamfund (Svenska kyrkan). Idag består Sverige av ett stort antal nationaliteter och ett antal religiösa samfund och rörelser.

Och ett antal av dessa har nu explicita långtgående krav på förändring.

Frågan är alltså betydligt större än just koranbränningar. Salman Rushdie brände inte en koran utan skrev en bok som var kritisk mot islam – vilket gjort att han sedan 1980-talet levt under dödshot. Danska Jyllandsposten brände inte någon koran. Lars Vilks eller Nerikes Allehanda brände inte heller någon koran. Och den franska tidskriften Charlie Hebdo gjorde inte det heller.

Det krävs en genomtänkt politik på dessa områden, och det brådskar.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar