Låt oss fortsätta vara fredsskadade

I måndags stod det klart att Sverige med största sannolikhet nu lämnar 200 år av alliansfrihet. Vi kommer gå med i försvarsalliansen NATO så snart Turkiets parlament godkänt oss som medlemmar. Det torde gå snabbt givet president Erdogans hårdföra ledarstil.

För Sveriges del är det en stor sak. Vi lämnar inte bara alliansfriheten, vi lämnar också, om uttrycket tillåts, en typiskt svensk syn på hur fred bäst bevaras.

Tanken på att svenska soldater skulle vara del i krig har varit avlägsen i vårt land. På sin höjd har vi varit del i det som kallats fredsbevarande insatser. Och senast vi var i krig var mot Norge när de tröttnade på Karl XIII och krävde självständighet. Det är lätt att le åt det idag – var vi i krig … mot Norge?

Under 1900-talet var den officiella motiveringen, oavsett regering, att alliansfrihet i fredstid skapade neutralitet i händelse av krig.

Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig, var den fras som under årtionden sammanfattade den officiella politiken. Orden stärkte den fredliga svenska självbilden. Frikyrkan och fredsrörelsen var under denna tid starka och sammanväxta. Att göra vapenfri tjänst som kristen ung man en självklarhet.

Sent 1980-tal skrev den svensk-ungerska författaren och professorn i tumörbiologi Georg Klein att Sverige och svenskarna var fredsskadade, friheten togs för given. Det var provocerande för den svenska självförståelsen. Att vi stått utanför krigen i Europa var väl något att vara tacksam över, hur kunde det vara en skada? Men Klein visste vad han skrev. Med familjen hade han kommit som flykting 1947. Han gjorde sedan karriär hos ett folk där nästan ingen tvingats in i krigens, diktaturernas och de etniska rensningarnas moraliska och politiska dilemman. Leva eller dö? Försvara sig eller bli fången? Resten av Europas folk hade krigets erfarenheter, smärtpunkter som följde dem i generationer, något svenskarna helt saknade.

På frågan vad som utmärker Sverige svarar nog de flesta fortfarande konsensustänkandet, välfärdssystemet, pragmatism och fred. Friheten från krigsminnen är grundläggande i uppfattningen om vad det är att vara svensk. Den är urstark. Länge var den dessutom sann. Hur länge kommer det vara så?

Som kyrka är vi kallade att leva för fred mellan alla folk. Samtidigt är det komplext och svårt när hotet stavas Ryssland. Vårt bästa skydd mot ett ryskt anfall är NATO, men låt oss fortsätta verka för och be för fred. Låt oss fortsätta vara ett folk som saknar krigsminnen.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar