Lyssna till Linnea Lindquist!

Det ska vara lugnt i Marseille nu, staden där de mest intensiva franska kravallerna ägde rum i början av veckan. Enligt BBC lyckades totalt 45 000 poliser, flera nyrekryterade och extrainkallade, stävja våldet. 719 personer ska ha gripits sedan en 17-årig pojke skjutits ihjäl vid en trafikkontroll utanför Paris.

Under kravallerna har bland annat bussar och spårvagnar bränts och urban infrastruktur förstörts till en kostnad av 20 miljoner euro, enligt en representant för det regionala transportnätverket Ile-de-France till nyhetsbyrån AFP.

Än är det långt kvar till Sommar-OS i Paris 2024, men att hantera jätteupplopp under ett evenemang som OS är inte något Frankrike önskar sig. Dessutom är den simarena som skulle använts som träningsanläggning för OS-simmarna förstörd sedan den stacks i brand under en av de första upploppsnätterna förra veckan. Våldet väcker frågor kring säkerheten bland elitidrottskvinnor och män världen över. Vågar de åka till Paris?

Upploppen har också haft antisemitiska drag. Ett minnesmärke i Nanterre över deportationen av franska judar under andra världskriget vandaliserades.

Grundproblemet handlar om tonåringar med invandrarbakgrund, födda i Frankrike men som växer upp i segregation och hopplöshet i storstädernas förorter. Föräldrarna har ofta bakgrund i Frankrikes koloniala förflutna. Trots att familjerna levt i Frankrike i flera generationer blir inte barnen en del av den franska kulturen.

Det rör sig inte om klassiska franska protester, som gula västarna och demonstrationerna mot höga bränslepriser förra året. Det handlar om mestadels barn (!) som plundrar, bränner och begår våldsdåd mot polis och räddningstjänst. En brandman mördades.

President Macron har inte någon lösning, åtminstone inte ännu, men han var något intressant på spåren förra veckan.

– Ibland verkar det som de på gatorna beter sig som om de var i ett videospel, konstaterade Macron. Jag uppmanar föräldrar att ta ansvar för sina barn.

Sverige är inte Frankrike, men likheterna mellan de svenska segregerade förorterna och de franska är flera. Hemmets Väns redaktion ligger några hundra meter från den park där de rikskända påskupploppen ägde rum efter förra årets koranbränningar. Precis som i Frankrike var det under påskkravallerna mestadels tonåringar med utländsk bakgrund som var drivande, även om bakomliggande orsaker var olika. Frågan om bristande föräldraansvar blev en del av den efterföljande debatten: Varför agerade inte föräldrarna?

Under nyss avslutade Almedalsveckan deltog rektorn och författaren Linnea Lindquist i ett intressant panelsamtal om just barnuppfostran i utanförskapsområden. Ämnet var ”Ny som förälder i Sverige – att vara familj i ett nytt land”. Lindquist är lärare, författare och sedan 2016 rektor för Hammarkullsskolan i nordvästra Göteborg, en kommunal grundskola i ett område som polisen nationellt klassar som särskilt utsatt. Tack vare ett enträget och målmedvetet arbete har hon ökat trygghet, studiero och resultat för sina elever i F-3-skolan. Hon brinner för barnen och skolans kompensatoriska uppdrag.

Fler borde lyssna på Lindquist. Som alltid talade hon även i Almedalen med empati och tydlighet och säger obrydd obekväma sanningar. Särskilt välgörande är det i infekterade ämnen som fostran av barn där föräldrarna har rötter i andra kulturer. Rektorn på Hammarkullsskolan gav oss svaret på hur de franska kravallerna skulle kunna förhindras i Sverige, förvisso på lång sikt, men ändå. Enligt Lindquist är många föräldrar rädda för konflikter i hemmet eftersom man tror att socialtjänsten då kommer att omhänderta barnen. ”Föräldrarna tror att de inte får sätta gränser för sina barn”, sa hon i seminariet. Och hon menade ”men barn behöver veta vem som bestämmer och det är inte de”.

Lindquist tydliggjorde också skillnaderna mellan svensk uppfostran och den kollektiva släktuppfostran barn med bakgrund i Mellanöstern ofta får. Svenska barn får mycket tydliga ramar när de är små. Föräldrarna är duktiga på gränssättning i förskoleåldern. När barnet blir äldre ökar friheten. I andra kulturer är förhållningssättet det omvända: De små barnen har inga eller väldigt få regler att förhålla sig till. Istället ökar föräldrakontrollen när de blir äldre, men då är det för sent att lära sig värderingar och normer.

Linnea Lindquist menar att vi behöver forma barnen tidigt. Hennes lärare är starkare ledare, sa hon. Barnen följer det de säger, pedagogerna är inte ängsliga. I gengäld har de på Hammarkullsskolan inga ”kundföräldrar”, som hon uttryckte det. Föräldrarna ser upp till lärare och rektor, men de behöver ta av sig offerkoftan och gränssätta sina barn i lågstadiet.

Ska vi komma tillrätta med gängkriminaliteten måste vi lyssna på Lindquist. Visst ska vi ha ökade repressiva åtgärder, gärna speciella ungdomsanstalter för de barn som skjuter andra barn, med särskilt specialiserad personal, men roten till problemet finns i hemmen. Låt socialtjänsten vägleda föräldrarna till att ta sitt vuxenansvar. Att ens tonåring blir arg är aldrig ett skäl för att vika ner sig. Barn ska aldrig vara ute ensamma nattetid.

Rädsla att peka ut enskilda grupper, vilket ofta varit fallet i Sverige, får inte längre vara ett hinder – särskilt inte när det handlar om barns livschanser. Det är en särskild grupp barn och föräldrar som behöver riktlinjer, och då måste det benämnas. Att ladda gränssättning av barn och tonåringar, ett självklart föräldraansvar, med negativa förtecken vore att abdikera inför våldsspiralen.

Åke Hällzon

ake@hemmetsvan.se

Fotnot: Bildas seminarium från Almedalen med rektor Linnea Lindquist går att se på almedalsveckanplay.info

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare