Rapporten från Södertörns Högskola överraskar positivt om muslimer

I veckan kom ny högintressant forskning från Södertörns Högskola. Det är David Thurfjell, professor i religionsvetenskap, och Erika Willander, forskare inom religionssociologi vid Umeå universitet, som gjort en enkätstudie med människor som har familjebakgrund i några av de största muslimska invandrarländerna som Iran, Irak, Bosnien/Jugoslavien och Turkiet. De har tittat på gruppernas inställning till islam och kristendom och hur troende de egentligen är.

Rapporten, som heter Postmuslimer – om sekularitet i ett mångreligiöst Sverige, är högintressant läsning. En av slutsatserna är att personer med en kristen familjebakgrund från dessa länder visar betydligt större samhörighet med kristendomen än vad personer med en muslimsk familjebakgrund visar när det gäller islam.

I korthet kan sägas att svenska muslimer i medier ofta beskrivs som mer religiösa än vad de är själva verket är. Det visar sig också att de svarande som var aktivt praktiserande muslimer är den grupp som har lägst utbildningsnivå. De som är postmuslimer, det vill säga personer med muslimsk bakgrund men som av olika anledningar inte längre är troende eller praktiserande, har en högre utbildningsnivå. Samma personer firar också kristna högtider i högre utsträckning än muslimska högtider. Och, hela 14 procent av muslimer i Sverige tillhör Svenska kyrkan.

Bilden av muslimer i Sverige är ofta att de är starkt religiösa, eller i alla fall betydligt mer troende än den kristna genomsnittssvensken. Kanske för att de muslimska kvinnor som bär hijab är väl synliga i samhället – vem har slöja om man inte är troende? Samtidigt ser vi gärna svenskättade svenskar som sekulariserade. Vi är många i frikyrkan som har en bild av det svenska majoritetssamhällets sekularisering. Det är svårt att nå svensken med evangeliet.

Det visar sig inte stämma, enligt studien. Den stora gruppen muslimer i Sverige tar inte särskilt hårt på religionen. Muslimer och postmuslimer är betydligt mer välvilligt inställda till kristen tro än vad kristna och postkristna är till islam. I fråga om samfundstillhörighet är majoriteten av muslimer och postmuslimer inte medlemmar i något samfund, medan majoriteten av både kristna och postkristna är medlemmar i Svenska kyrkan.

Bland de muslimer som är medlemmar i ett samfund är det nästan lika vanligt att vara med i ett kristet samfund – huvudsakligen Svenska kyrkan – som att vara med i ett muslimskt. Att 32 procent av svenska muslimer uppger att de firar påsk och 47 procent att de firar kristen jul, är smått sensationella siffror. Och att det är lika vanligt att svenska muslimer är medlemmar i Svenska kyrkan som i ett muslimskt samfund är en helt ny lägesbild över möjligheterna till kristen mission i Sverige.

De här uppgifterna är glädjande. Det finns en andlig medvetenhet hos grupperna med invandrarbakgrund från muslimska länder i studien. Tanken på att Gud finns är inte ny för dem. Det betyder att den som har muslimsk bakgrund behöver inte helt och hållet byta världsbild. På så sätt är det enklare för en före detta muslim att omvända sig och finna Jesus. Gud fanns, men han var inte dömande och hård, han visade sig vara en annan.

Rapporten av Thurfjell och Willander kan läsas parallellt med den genomgång av frikyrkans närvaro i förorter som kom i slutet av april. Eller, frikyrkans bristande närvaro i förorterna. Rapporten ”Frikyrkan i orten” sammanställdes av Evangeliska Frikyrkan och Svenska Alliansmissionen. Den belyser den bristfälliga frikyrkliga närvaron i 61 bostadsområden som polisen har klassificerat som särskilt utsatta. Med en befolkning på omkring 550 000 människor i dessa områden är det sorgligt att den frikyrkliga närvaron är så låg. Totalt finns 64 församlingar som bedriver någon form av regelbunden verksamhet. Av dessa håller 54 sina gudstjänster i områdena, de resterande bedriver verksamhet där, men utan att ha förorten som sin egentliga bas. Dessa 54 församlingar har totalt 4 330 medlemmar, vilket innebär att endast två procent av frikyrkans medlemsantal tillhör församlingar i utsatta stadsdelar.

Frikyrkorna är alltså klart underrepresenterade i våra förorter jämfört med andra delar av landet, samtidigt finns här en stor grupp muslimer som är generellt positivt inställd till kristen tro. De är inte heller med i ett muslimskt samfund.

Hur ska vi nå svenska muslimer? De är redan i högre grad än vi trott kulturellt kristna. En gång var tältmötet en sensation inom svensk mission. Ett tält var förknippat med tvivelaktig underhållning, främlingar som bodde vagnar och ekivoka uppträdanden. Kyrkan tog tältet och gjorde det till sitt. Vad är vår tids tältmöte? Kan vi än en gång våga en ny väg? Kan vi på nytt bli missionärer i vårt eget land?

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar