Krigets slut måste komma

Det skulle bli en propagandaoffensiv. På kort tid var det tänkt att ”befrielsen” skulle utradera Ukraina. Den ryska nationen skulle utvidgas till Sovjetunionens forna tiders inflytande. Det var uppenbarligen tanken hos Rysslands diktator, Vladimir Putin, när han den 24 februari 2022 inledde offensiven mot Ukraina. Men planerna höll inte. Militärkolonner körde fast i leran strax utanför Kiev. Stridsvagnar och militärfordon blev till utbrända spöken. Även om frenetiska bombattacker skulle utplåna hela städer och byar, gav inte det ukrainska folket upp.

Miljontals ukrainare flydde och Europas demokratiska länder tog emot dem i oräkneligt antal. Men medan kvinnor och barn fann en fristad hos befolkningen i många västländer, som kom Ukraina till undsättning, återvände många av deras män för att strida vid fronten. Hjälpsändningar gick i skytteltrafik och många europeiska länder sände också vapen och ammunition i Ukrainas kamp för sin frihet.

Nu börjar vi se tecken på ett alltmer växande missmod bland ryska soldater. De som var tränade ryska soldater har i 100 000-tals fått ge sina liv. Blodspillan på den ukrainska sidan har också varit fruktansvärd. Nu kan vi läsa vittnesbörd förmedlade bland annat av den oberoende ryska sajten The Insider, ”Vi grävde skyttegravar med skedar,” berättar soldater. Andra förmedlar hur deras ångest kvävdes av alkohol och droger.

Och när ryska soldater inte räckte till vid krigsfronten för att alltför många stupat, fyllde de ryska ledarna detta vakuum med straffångar från ryska fängelser, hiv-smittade fängslade, legosoldater med tveksamt historiskt förflutet och unga ryska män utan någon militärutbildning.

Vad blir slutet på detta ofattbart grymma krig? Och hur ska ryska statsledningen kunna förklara för sina egna medborgare varför så många unga män stupade, varför stora delar av ryska arméns material ligger utbränt på åkrarna och i ukrainska städer.

De ryska soldaterna skulle ju på Putins order bara ”befria grannlandet” från ett antal nazister. Men istället kom deras unga män hem i kistor, om de alls kom hem.

Vi bävar inför slutet på detta fasansfulla krig. För slutet måste komma även om ingen kan säga när. Och skulle det finnas en gnutta hopp att vansinnet till slut leder till någon form av förhandling och fredsuppgörelse, väntar ett oöverblickbart uppbyggnadsarbete av raserade byggnader, sönderbombade vägar och broar. Vilka är de oläkliga såren i både den ukrainska och ryska själen? Hur ska försoning kunna byggas? Hur ska människor från båda länderna orka se varandra i ögonen och hoppas på en väg framåt?

När väl vapnen lagts ner, och samtalet om en vardag utan hat och sargade hjärtan börjat, väntar en gigantisk uppgift av ekonomiska hjälpinsatser. Dessa kommer troligen att finnas, men resurserna måste tas från annat, som så väl skulle behövts till sjukvård, skolor, äldreomsorg, vägar och kommunikationer. Även vi i västvärlden kommer att få känna av ett högt pris i samhällsekonomin.

Det är oerhört svårt att förutspå framtiden i Europa efter detta vidriga krig. Var finns den hållbara grunden att bygga förtroende och hopp på? Vi vill tro att den kan skrapas fram under ruinhögarna.

Livet har, mitt i alla vidrigheter, en obändig kraft att resa sig igen. Men alla medborgare behöver vara lyhörda och villiga att bidra. Det behövs också en själslig läkedom som kommer att ta oerhört lång tid att förverkliga. Men ändå får vi inte ge upp hoppet. Bakom de mörkaste moln kan också ljuset bryta fram. Kriget kan inte få sista ordet.

Hemmets Vän 4 maj 2023

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare