Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Dags att vi slutar vara rädda för gemenskap

Veckans kommentar Publicerad: 2023-04-27 15:55

Förra veckan publicerade vi en mycket uppskattad text av Joel Halldorf på sidan 3. Texten handlade om hur svenskarna ser på sina liv utifrån en undersökning av analysföretaget Kairos Future. Det visade sig vara dystra siffror. Halldorf konstaterade att ”en fjärdedel av svenskarna beskriver sina liv som meningslösa, vilket är en dramatisk ökning sedan 2003 då den siffran låg på 6 procent. Mönstret går igen i andra frågor. En fjärdedel tycker att de lever innehållslösa liv, mot en av tjugo år 2003. Ungefär lika många säger att livet är tråkigt. Som så ofta nuförtiden är läget värst för unga män: Hela 35 procent av dem betraktar sina liv som meningslösa.”

Särskilt män tenderar att bli ensamma och känna denna meningslöshet. Vi män saknar i större utsträckning än kvinnor många nära vänner. Jag har läst undersökningar i veckan om att till och med var femte svensk medelålders man saknar en nära vän. Kanske är det så att män under familjeåren inte upplever sig särskilt intresserade av nära vänskap? Oftast är det kvinnan i förhållandet som sköter de sociala kontakterna. Det märker jag även i min egen värld, det är hustrun och väninnorna som kontaktar varandra, ordnar kalasen och har koll på födelsedagarna. Män upplever förmodligen också att det är pinsamt att prata om sin ensamhet, det är inget man vill erkänna, att man är ensam. Man vill inte framstå som misslyckad, det är inte en del av mansrollen.

Vi behöver varandra för att må bra. Redan i inledningen av Bibeln konstaterar Gud att det är inte gott för människan att vara ensam. Vårt behov av gemenskap finns alltså inom oss sedan skapelsen. Kanske är det därför som nyheter om meningslösa liv och ensamhet berör oss så djupt. Minns för några år sedan, när stockholmspolisen fann en man som legat död i sin lägenhet i tre år. Han begravdes utan familj eller anhöriga. Berättelsen om den ensamme mannen berörde hela landet och det skrevs artiklar och opinionstexter, också här i Hemmets Vän. Alla var överens om att ensamhet är ett samhällsproblem.

Så varför ser det ut som det gör? Det räcker med att slå på teven under vårarna för att förstå. Först är det melodifestival i SVT, därefter dansas det i TV4. Båda tävlingarna är ett pärlband av människor som lyckats självförverkliga sig. Det är i det närmaste omöjligt att vara mer fri och frigjord än dansarna och artisterna i teves musik- och dansprogram. Oberoendet deltagarna utstrålar och besjunger hänger samman med svenskens fruktan för gemenskap. Även om vi inte vill vara ensamma verkar vi samtidigt vara rädda för gemenskap. Det är som att beroendet av andra skrämmer oss. Den här rädslan måste vi övervinna!

Det stora med att vara människa är inte att vi kan leva oberoende och fria av varandra. Inte heller är det att vi har ett ”unikt värde” – det har djuren också. Det stora med att vara människa är att vi är andliga varelser som kan känna gemenskap och kärlek till varandra. Det är först i en gemenskap med andra som vi blir de det var tänkt att vi skulle vara.

På söndag tänds valborgsmässoeldarna. Denna tradition saknar helt kyrklig nutida koppling men är en av de starkaste riterna vi har. År efter år kommer vi, vi söker eldar och människor. Runt brasan känner vi mening och gemenskap utan tvång. Sångerna och lågorna får oss också att känna gemenskap bakåt i tiden, vi blir en länk i en kedja av tidigare generationer som stått och tittat in i lågorna och lyssnat till samma sånger. Kanske sjunger vi Härlig är jorden eller Här är gudagott att vara, oh, vad livet dock är skönt!

Upplevelsen runt elden sammanfattar på så sätt lösningen på ensamhetens problem: Livsmening skapas i gemenskap eftersom vi är andliga varelser. Vi står runt lågorna vända mot varandra i en ring, själva antitesen till vår tids polarisering och utanförskap. Alla kan sång och text utantill. Vi ser varandra. Var och en har sökt sig hit, vi vill dela upplevelsen med andra.

Att leva i relation innebär att göra avkall på oberoendet, på mig och mitt. Gemenskap kan vara slitigt. Det är också att ta en risk. Låt oss försonas med den tanken när vi välkomnar våren på söndag; att leva är alltid en risk. Det är jobbigt stundtals, men bara så kan vi börja arbeta för de ensamma och dem som ser livet som meningslöst. Det är den smala vägen, att leva evangeliet.

Åke Hällzon


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Veckans kommentar

Det bästa vi vet är dialog med våra läsare
Kanon bra för kultur och människor
Församlingar kan inte ge vård – men vara barnens stöd
Han tonsatte vårt lands själ
Bristande demokrati gör mig orolig
Miljöpartiets kris speglar frikyrkans
Ring din riksdagsledamot!
Är risktagande del i en karismatisk personlighet?
När kylan slår till är mänsklig värme allt
Församlingarnas julkonserter för tron vidare


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies