Framtidens maktkamper handlar om vattentillgång

Historiens civilisationer har kommit och gått i takt med beroendet av vatten. Framtidens kamp mellan länder kommer till stor del att handla om vattentillgång.

Det slår uppmärksammade norske historikern Terje Tvedt fast i boken ”Världens historia”. Och han tror inte att Kina inom överskådlig tid kommer att övertrumfa USA som världsledande imperium.

Slutorden i Världens historia (Bazar förlag) ger hopp. ”Det finns gott om anledningar att vara pessimistisk. Men ingen anledning att låta sig övermannas av teorier om att historien har nått sin slutstation – och därmed förlora tron på människans möjlighet att förändra både världen och sig själv.”

Hans intressanta djupdykning i historien visar inte minst hur mycket fel mänskligheten haft i sina spekulationer om framtiden. Han återkommer gång på gång till att vattnet varit helt avgörande för civilisationerna före oss. Och kommer att så vara i framtiden.

Terje Tvedt slår först fast att ordet civilisation inte alls betyder att det bara finns en enda likriktare här – den västerländska. Flera andra stora har kommit och gått.

Kanske den första var den stora induska civilisationen (benämnd efter floden Indus, 2 600 före Kristus), framgrävd i närtid under lerlagren i Pakistan och västra Indien. Stora städer med kanske 30 000 invånare.

Den civilisationen var helt beroende av vattnet som de stora floderna förde med sig från Himalaya. Fördämningar gav rika skördar och ekonomisk tillväxt. Men vattnet blev också dess undergång. Det ymniga vattnet med lösa salter torkade till sist ut jorden och riket gick under.

Nästa civilisation blev sumernas, runt de stora floderna Eufrat och Tigris. Samma där. Konsten att dämma upp, gräva kanaler och odla på tidvis vattendränkta marker gav rikedom. Men vattnet lakade till sist ur jordarna. Det, i kombination med troliga gigantiska översvämningar, knäckte riket.

Den tredje, den egyptiska, sticker ut för att den lever än och är nu som förr beroende av Nilen.

När floden svämmade över gav det enorma skördar via det vatten som i grävda kanaler spreds ut på ömse sidor om Nilen.

Egyptiernas konstbevattningsteknik fungerar fortfarande och håller Egypten vid liv.

En annan global storspelare var England. Dess imperium var kort, säg från artonhundratalets andra hälft till en bit efter mitten av 1900-talet.

Här lyfter Terje Tvedt fram att det var vattnet som även skapade den engelska industriella revolutionen. Det var floderna i England och de många små kanalerna som möjliggjorde byggandet av industrier, som innan uppfinningen av ångmaskinen var beroende av vattenhjulen. Dessutom var floderna utmärkta transportleder för de färdigproducerade tygerna och redskapen.

Vattnet byggde alltså, enligt författaren, även det engelska imperiet.

Men Kina då, undrar många? De hade ju också stora floder.

Här lyfter författaren fram Kinas tidiga dynastier som förstod vattnets storhet och utvecklade gigantiska projekt med grävda jättekanaler och konstbevattning. Men även de dynastierna gick under för att de i längden inte kunde tygla vattnets enorma krafter när de släpptes lösa.

Kina hade inte heller förmågan att som samhälle, på ett någorlunda ”demokratiskt” sätt, vidareutveckla uppfinningar och teknik som möjliggjorde långvarigt överlevande. Mingdynastin hörde till dem som gick under. Byråkrati och floder med enorma slammängder knäckte civilisationerna.

Därmed är vi inne i nutid och USA är vårt nuvarande århundrades stora imperium. Vad många undrar är om Kina ganska snart kommer att ta över den imperiekronan?

Nej, inte inom överskådlig tid, tror författaren i den här 440 sidor tjocka boken. Där lyfter han för övrigt fram att även USA:s snabba framväxt hängde samman med vattentillgången. Inte minst Missisippiflodens gigantiska transportled öppnade upp för effektiv inkomstbringande export av bomull och andra varor.

”Inget annat land hade ett inrikes transportsystem som kunde mäta sig med USA:s” slår Tvedt fast.

Om kampen USA-Kina skriver han om USA: ”Det är ett imperium som i allt högre grad kännetecknas av att det organiserar många sinsemellan motstridiga intressen, men de har gemensamt att de drar nytta av USA:s suveräna position i världen”.

Författaren menar att det i ett längre tidsperspektiv inte alls bekräftas det vanligt förekommande påståendet om att USA:s imperium vacklar eller står inför sammanbrott.

”Även om det skulle vackla är det tveksamt om Kina inom överskådlig tid är redo att ta över USA:s roll som värdens härskare”.

Dessutom, som en påminnelse om historien, kommer Kina framgent sannolikt att få stora bekymmer med att forsla vatten från den vattenrika södra landsdelen till den torra norra. Vattnet igen!

Terje Tvedt tror, i denna högst intressanta exposé över allas vår historia, att framtidens konflikter kommer att stå om kampen om vattnet.

Indien–Pakistan, till exempel. Länderna runt Israel är ett annat exempel. Kina och Indien är också beroende av samma vatten från de stora floderna. Och vad händer om länderna söder om Egypten dämmer upp Nilen för eget bruk? Där hävdar Egypten att vattenbrist redan är ett hinder för utveckling.

Samtidigt konstaterar han att spådomarna om flera stora klimatförändringar inte slagit in än. Alarmistiskt, ja. Men Tchadsjön har inte försvunnit. Victoriasjön har inte krympt dramatiskt som tidigare larmades om. Snön på Kilimanjaro ligger kvar än…

Sanningen är att vi inte vet något om framtidens väder och naturkatastrofer. Tidiga civilisationer bad gudarna om hjälp med vatten mot torkan. Var det torka, så var det människornas fel, gudarna hämnades. Nu ber istället befolkningarna regeringarna om hjälp för att få vatten till sina torra jordar. ”I högmod har hon (människan) fått naturen emot sig.”

Rolf Johnsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt