Protesterna visar på styrkan i staten Israel

Det är långt till Jerusalem och Tel Aviv. Som svensk kan det vara svårt att få grepp om omfattningen av protesterna och vad de betyder för Israel som nation och för regionen.

Rapporteringen i veckan har varit god. Det verkar ha kommit som en överraskning för många att staten Israel inte slutfört arbetet med sin konstitution. Och just avsaknaden av en tydligt formulerad grundlag, en författning, är det som gör att utan en stark och fristående Högsta domstol skulle parlamentet Knesset teoretiskt sett, med en enda rösts övervikt, kunna ändra lagar som rör press- och åsiktsfrihet, minoriteters ställning, mandatperioder eller utrikespolitik och därmed även förhållandet till Palestina.

För att ändra en svensk grundlag krävs att riksdagen fattar två likadana beslut och att det hålls ett riksdagsval mellan besluten. Väljarna ska kunna ta ställning till förslaget om grundlagsändring och välja den riksdag som tycker som de själva gör i frågan. I Israel är det istället Högsta domstolen som sedan landets bildande varit garanten för tröghet i systemet, domarna där har haft möjlighet att stoppa lagförslag Knesset röstat igenom.

Och nu kan man förstås ha olika åsikt om huruvida en reformation av det israeliska systemet är nödvändig. Det finns grund för kritiken från högerkoalitionen om att det förkommit nepotism inom domarväsendet. Så är det. Det är till exempel känt att barn och släktingar till sittande domare nominerats till poster i systemet eftersom den kommitté som väljer nya domare i Israel också är just domare. Men att låta Knesset stifta lagar utan en författning vore som att låta riksdagen ändra regeringsformen eller successionsordningen med en rösts övervikt. Därav demonstrationerna.

Oavsett ståndpunkt i sakfrågan saknar demonstrationerna motstycke i Israels historia. I måndags var enligt Times of Israel uppskattningsvis 200 000 människor ute och demonstrerade i Tel Aviv. Det är knappt hälften av stadens invånare. Skulle något liknande ske i Stockholm hade det motsvarat över en miljon demonstranter på gatorna. Och detta har nu pågått i tolv veckor.

Demonstrationerna handlar om Israels demokratiska styrelseskick. Människor bryr sig om sitt land. Man är orolig för demokratin och vad som skulle kunna hända eftersom man saknar grundlag. Den beslutsamhet och det engagemang för sitt land som visar sig på gatorna är något helt unikt. Det här är människor som tror på något, som vill något.

I 75 år har demokratin Israel stått pall. Landet är som en ö bland diktaturer. Det ska jämföras med det korrumperade palestinska självstyret där Mahmud Abbas vann presidentvalet 2006 och har sedan dess inte genomfört ett enda val. Han är för närvarande inne på sitt 16:e regeringsår av en fyraårig mandatperiod. Israel är Mellanösterns enda fullvärdiga demokrati och ska så förbli, är demonstranternas budskap.

Netanyahu saknar folkets förtroende, de kan inte lita på honom. Att han nu tillfälligt bordlagt sin koalitionsregerings förslag om en mindre självständig roll för Högsta domstolen innebär inte att protesterna kommer att ta slut. Det var också först när reservationerna vägrade infinna sig för övningar som saken plötligt övergick till att bli en säkerhetsfråga för landet. Då var han tvungen att backa tillfälligt. Israel har inte råd att tumma på sin säkerhet.

Så vad händer nu? Demonstrationerna kommer troligen bli mindre i omfattning och antal, men engagemanget för statens Israels demokrati har visat sig urstarkt bland medelklassen. Vi kan alltså räkna med förnyade massprotester i maj när Knesset ska ta upp frågan på nytt.

I alla hänseenden ska demonstrationerna ses som ett friskhetstecken. Dessutom har de genomförts utan våld eller sammandrabbningar. Israel står starkt.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar