Så kan rekryteringen til kriminella gäng stoppas

Varför kan inte ett välfärdssamhälle som Sverige få ett stopp på nyrekryteringen till de kriminella nätverken och den sociala utsattheten? Målet borde vara en nollvision, säger Frälsningsarmén som tillsammans med flera idéburna organisationer efterlyser långsiktiga lösningar från samhället.

De resurskrävande grova brotten kommer att öka med cirka 8 procent under de närmaste tre åren, varnade Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Sveriges Domstolar och Kriminalvården tillsammans med Brottsförebyggande rådet i en ny rapport i början av mars.

En nyckel till att stoppa unga från att ansluta sig till de kriminella nätverken är genom att dra nytta av civilsamhällets kompetens och erfarenheter, menar Per-Johan Fernström, verksamhetsutvecklare inom sociala tjänster hos Frälsningsarmén. Under senare tid har han träffat både riksdagsledamöter, politiker och borgarråd i Stockholms län för att lyfta frågorna både strategiskt och politiskt.

– Grunden för att stoppa rekryteringen till gängen är att stärka familjerna och föräldrarna så att grabbar och tjejer inte hamnar i nätverken. Där tror jag att det är nödvändigt att använda den idéburna sektorn, helt enkelt. Annars kommer vi inte att nå de här familjerna, fortsätter han.

– Det finns flera orsaker till att vi trycker på politiskt och strategiskt. Det finns framför allt i våra stora städer många familjer som har en rädsla för sociala myndigheter, en rädsla som man inte har för Frälsningsarmén. Det gör att i många områden där vi jobbar har vi lättare att komma in i de här familjerna.

– Det ideella samhället, den ideella sektorn kan komplettera det offentliga i det här, säger Per- Johan Fernström och ger ett exempel på hur det kan se ut:

– Man sitter helt tyst inne på socialkontoret, och när man kommer ut på torget med sin familjepedagog från Frälsningsarmén berättar man hela historien. Det här gör att denna vallgrav i de utsatta områdena måste överbryggas på något sätt. Där tror jag att Frälsningsarmén, Räddningsmissionen, Stadsmissionen och även Skyddsvärnet och andra kan vara viktiga aktörer. Det är vi redan, men vi kan bli mycket större, säger han.

– Det är tydligt att vi till skillnad mot övriga västeuropeiska och andra länder lagt så väldigt mycket i socialtjänst och i det offentliga. I grunden är det inte fel, men i det läge vi står i nu tror jag att vi måste hitta andra lösningar. Jag tror att det är nödvändigt att använda den idéburna sektorn, helt enkelt.

Vad beror den här rädslan på?

– Det är flera bitar i detta: Dels att man inte förstår det svenska systemet, dels är det kampanjerna som har gjorts på sociala medier av olika grupper, som är ganska hårda mot Socialtjänsten. Det finns en oro, och man kan prata sig blind om detta, men det är väldigt svårt att prata sig igenom den där vallen, fortsätter Per-Johan Fernström.

– Att bara komma in som myndighetsutövare, det kan man göra när det har gått helt fel. Men ska man ha en bra chans att ändra livet för ett barn, så ska man komma in i låg- och mellanstadiet och helst redan på förskolan. Och det måste ske utifrån frivillighet där föräldrarna själva vill ta emot det stöd de behöver.

– Självklart ska inte Frälsningsarmén hålla på med tvångsvård och den biten, men vi kan definitivt vara en viktig spelare i det här med föräldrastöd, kolloverksamhet och fritidsaktiviteter. Det är där man gör skillnad i rekryteringen, alltså genom att bygga starka familjer som själva kan få en väg framåt i samhället.

– Sedan är det självklart så att vi tror oss ha vägen till ett bra liv, vi är Frälsningsarmén med ”soppa, tvål och frälsning” som ledord. Men när vi jobbar socialt så är det socialt vi jobbar. Genom våra exempel försöker vi visa vilken vår väg alltid har varit. Vi är fortfarande Frälsningsarmén, men vi är även socialarbetare, säger han.

Som exempel berättar han om dagkolloverksamheten i Järvaområdet utanför Stockholm, där 150 barn deltog.

– Det kunde ha varit många gånger fler om vi bara hade haft resurserna. Vi finns i de stadsdelarna under sommaren när övriga samhället tar semester, säger han.

Vad möter er hos de här familjerna, vad berättar de generellt sett?

– Det blir som sagt en generell bild: Alldeles för ofta är det frånvarande pappor. Visst finns papporna, men väldigt ofta när man närmar sig nätverksmiljön så är det en splittrad familj i någon form som tyvärr möter en. Sedan är det en ekonomisk utsatthet, man märker här nyfattigdom. Det är allt fler som drivits över fattigdomsstrecket, inte bara när det gäller vad man kan ge sina barn i form av fritidsaktiviteter och annat, semester på sommaren eller vad det nu är, utan också mat.

– En annan stor del är bristen på integration – det har i en del stadsdelar samlats alldeles för många familjer som inte är helt integrerade i det svenska samhället. Språket är definitivt en del – men det är framför allt kulturellt, fortsätter Per-Johan Fernström.

– Förr i tiden talade man om att barn skulle utsättas för ”språkduschar” när man kom till Sverige och man skulle snabbt in i det svenska samhället. Men när sammansättningen i de här områdena i förorterna ser ut som de gör kan jag inte riktigt se hur integrationen ska gå till.

– Jag har som svensk åtminstone sett tre stora flyktingvågor. Bosnierna, till exempel, de blev helt uppslukade av det svenska samhället – det var ingenting. Genom åren har vi haft många flyktingvågor och mycket arbetskraftsinvandring. Men det är något i det här att vi har skapat områden där det blir svårt att integreras i Sverige.

Läs mer i Hemmets Vän nr 12 – 2023.

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer