Medeltida kyrkans inflytande på samhället

Uttrycket att ”krypa till korset” är ett av flera vardagliga ordbruk hämtade från kyrkans värld. Uttrycket har sin bakgrund i det medeltida firandet av långfredagen.

Då byttes mässans jublande hallelujasång mot stundens allvar och knäfall framför korset. Det blev synonymt med att krypa till korset.

Detta och mycket av annan kunskap om Sveriges ursprungskyrka får man sig till livs i Gunnar Wetterbergs faktaspäckade bok Prästerna (400 sidor, Bonniers).

Wetterberg går igenom hur urkyrkan växt fram, från Ansgar och andra missionärer, fram till år 2000.

Han har fokus på just prästerna i denna djupdykning i kyrkans födelse och uppväxt. Och en sak står klar: de lokala prästernas slit genom seklerna är det som burit kyrkan.

Som alla andra

I början var prästen en integrerad del av bondsamhället, och det var ju där de flesta bodde, i byar på landsbygden.

Prästen hade sitt eget jordbruk. Sådde och skördade som andra. Därutöver skulle han hinna med kyrkans omfattande arbete. Och det blev med åren allt mer detaljstyrt från biskoparna med mängder av regler i samband med kyrkliga högtider.

Till slut hade det växt till 90 dagar på året då helgon och andra firades med mässor, böner, ritualer. Prästens arbete blev slitsamt. Med tiden fick han släppa jordbruket och bli präst på heltid.

En sak man snabbt kan konstatera – det är skillnad att vara kyrkligt engagerad nu mot då. För gemene man och kvinna var det på medeltiden stundtals nära en halvtidsuppgift att hinna med alla kyrkliga påbud.

Det här var alltså före reformationen och långt före frikyrkan.

Läs mer i Hemmets Vän nr 10 – 2023.

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer