Mirjam och Boas Adolphi: "Vi känner stor oro inför årsdagen"

För ett år sedan gick Ryssland in i Ukraina med avsikten att lägga landet under sig. Ett år senare pågår striderna fortfarande på flera fronter trots omvärldens protester.

– Det är fruktansvärt, säger Mirjam Adolphi, som tillsammans med sin man Boas Adolphi grundade föreningen Barnens Ambassad för 30 år sedan och som idag driver barncentret Vännernas Hus i Piski, nio mil nordost om Kyiv.

Det har gått ett år sedan Hemmets Vän samtalade med Mirjam och Boas Adolphi samma dag som Ryssland invaderade Ukraina. När jag frågar vad Mirjam tänker idag talar hon om att hon egentligen inte vet vad hon ska kalla det – krig eller terror.

– Det är många människor som lider på många olika sätt. Vi hör hur många städer bombas, hur husen försvinner och människor dödas. Men vad händer med de människor som lever mitt i det här? Och vad händer med barnen i detta? Vad händer med de soldater som varje dag ser så mycket död, säger hon.

Det var en av era pojkar från det tidigare barnhemmet som ringde er tidigt på morgonen den 24 februari för ett år sedan och berättade vad som skedde – vad har hänt sedan dess? Vad hände under det här året?

– Konstigt nog har en fråga som vi ofta fått varit: Kommer pengarna fram? Kommer hjälpen fram? Men penningtrafiken har fungerat hela tiden, och även hjälpsändningar, fortsätter Mirjam Adolphi.

– Den pojke som ringde och var så chockad över vad som hände, det var Vitja. Vi skickade pengar till honom personligen så familjen skulle få mat i den by där han bodde. I vår egen by, Piski, hade affärerna plundrats av ryska soldater, det lager som vi tidigare hade köpt in var det som nästan hela byn levde av.

Människor var rädda

– Men i den by där Vitja bodde fanns en affär så han kunde köpa mat. Han såg samtidigt att det fanns äldre människor som inte tog sig dit, de var rädda. Det var också några föräldralösa barn i byn. Så han använde sina pengar för att köpa mat till dem. När vi fick reda på det kunde vi skicka pengar och hjälp så att hela byn kunde leva ett tag till. Vitja är idag vid fronten och försvarar sitt land, berättar hon.

– De ryska soldaterna bombade civila mål, människors hem och dödade folk. Det har varit fruktansvärt att få höra barnens berättelser och föräldrarnas berättelser om allt som ryssarna har gjort. De har våldtagit kvinnor, våldtagit barn, de skjuter oskyldiga människor som kommer i deras väg. Dessa berättelser gör väldigt ont.

Hur har ni hanterat det här?

– I allt det här kan jag säga att man kommer mycket närmare Gud. Personligen är jag tvungen att ta mer tid till bön och bibelläsning när jag vaknar på morgonen. Jag måste fråga Gud om råd: Hur ska jag göra idag? Hur ska jag tänka i detta? Både för Boas och mig är det nog lite lättare, för vi kan göra något, vi kan göra något aktivt, vi kan hjälpa till.

– Men jag kan tänka mig hur svårt det är för dem som inte kan göra något, som bara kan se på vad som händer. Rådet är att hitta något som man kan göra, säger Mirjam Adolphi.

Läs mer i Hemmets Vän nr 8 – 2023.

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer