När god etik går förlorad

Idrottsmän och -kvinnor har i decennier varit berömvärda förebilder när vi samhällsmedborgare behöver någon att se upp till. De bygger broar över generations- och nationsgränser.

Människor som svarar för berömvärda prestationer spelar en viktig roll att utmana andra till goda insatser i samhället. Men samtidigt som våra beundransvärda idrottsutövare finns på idrottsarenan och har grundlagt goda karaktärer och idrottsresultat, utspelar sig andra märkliga händelser vid sidan av planen eller rinken. Det är ”idrottens svans”, ”idrottshuliganer”, och där återfinns även föräldrar som uppträder helt utan vett. De blir sämsta tänkbara supporters som fläckar ner de olika idrottslagens varumärken.

Företagsvärlden markerar mycket hårt mot sponsorer som inte lever upp till god etik och moral. Men när det gäller stöd till idrottsutövare från föräldrar och andra supporters finns osunda, närmast ofattbara, reaktioner då de vill heja fram sina telningar till berömvärda insatser. Dessa vuxna befinner sig med sitt handlande långt från de goda ideal som vi förknippar med idrottsutövning. Det har till och med förekommit fysiska hot mot motståndarlagets representanter. Även om man blir besviken över att det egna laget inte vinner, eller en enskild representant inte presterar som man önskar, måste vi få se en helt annan återhållsamhet av ord och känslor i samband med matcher och tävlingar.

Visst kan man förstå att det blir känsloladdat vid sidan av arenan, men lika väl som vi talar om idrottens fostrande betydelse är det fullständigt barockt att vuxna män, för det är nästan alltid män, tappar all sans och agerar på detta vis.

Alkohol får inte finnas på planen eller rinken i samband med idrottsevenemang. Då skulle inga berömvärda resultat kunna uppnås. Dock tycks alkohol finnas i stora mängder i kroppen hos dem som ska heja fram sina hjältar.

Men ymnigt bruk av alkohol vid sidan av idrottsarenan är inte hela förklaringen. Bara för att man så innerligt önskar att ens företrädare och favoritlag ska vinna borde det vara fullkomligt självklart, att likaväl som de tävlande lagen förväntas uppvisa en god etik och moral ska det också gälla supportrarna.

Under senare år har helt ofattbara uttryck blivit allt vanligare med bråk och bruk av smällare och bengaliska eldar för att störa och skrämma motståndarlaget. Den förbrödrande idrotten har fått ett helt annat ansikte på idrottsarenornas läktare.

Stora polisinsatser till höga kostnader för samhället för att skapa lugn och trygghet på idrottsarenorna har kommit att tillhöra vardagen i samband med matcher.

Det är intressant att konstatera att vi praktiskt taget aldrig hör detta i samband med matcher med kvinnliga utövare eller när friidrottsevenemang går av stapeln. Vad är det som händer i hjärnan på dessa män som vill stödja sitt lag?

Vi behöver få en rejäl debatt och genomlysning av problemen. Idrottens företrädare har ett stort ansvar att skapa lugn hos supportrar på läktare och vid sidan av planen. Det vi sett på senare år har varit en ”klack” som vill heja fram sitt lag. De anländer till en ort och uppträder mer som ”vikingamarodörer” än representanter för sund idrottsutövning.

Dessa förnedrande aktiviteter måste upphöra för att idrotten åter ska hitta sin förbrödrande och idealskapande förebild.

Hemmets Vän 16 februari 2023

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare