Vårda de platser där tillväxt finns

En befrielse att få inse att ’allt ditt är mitt’ och sluta se på samfunden som någon sorts varumärken, skriver chefredaktör Åke Hällzon.

Under en tid var pingstpredikanten Stanley Sjöberg stående krönikör i Hemmets Vän. Sjöberg skrev varje vecka kommenterande texter om dagsaktuella ämnen ur ett kristet perspektiv, ofta med församlingsherdens utblick på världen. Samtidigt som krönikör i Hemmets Vän var han under många år föreståndare och pastor i Centrumkyrkan i Sundbyberg, en församling han själv grundat.

Det märktes i Sjöbergs texter att han hade ett stort hjärta för den lokala församlingen. Han värnade den lilla trosgemenskapen, förstod vikten av tillväxt och såg församlingens frihet att fatta egna beslut som en förutsättning för att växa, att fler människor skulle komma till tro. Han var en sorts kristen församlingsentreprenör, en visionär och hade förmågan att dra människor till sin vision och till sin kyrka. Idag skulle man kanske säga att Stanley Sjöberg var en lysande kommunikatör med ett starkt inre driv.

Även om Sjöberg var pingstpredikant var han problematisk för pingströrelsen. Kanske var han för yvig. Han brann och han ville gå sin egen väg. Han ville inte bli kontrollerad i sin iver för evangeliet. Under lång tid var han därför inte välkommen i den pastorala pingstgemenskapen. Idag talar man om cancelkultur – att inte vilja befatta sig med de oliktänkande. I en intervju förklarade Stanley Sjöberg vad det innebar i praktiken. ”Det var en absolut isolering. Och det värsta av allt var ju att kulturen blev så att sedan hälsade man inte på den isolerade. Man ringde aldrig, tog ingen kontakt, utan såg till att man blev isolerad.”

Mycket handlade förstås om makt och inflytande, åt vilket håll en rörelse ska gå. Centrumkyrkan blev heller aldrig en del av Pingströrelsens samfund, Pingst ffs, fria församlingar i samverkan. Än idag är den en fristående församling.

Exemplet Sjöberg är inte den enda. Det finns många berättelser om utfrysningar och exkluderingar när en kyrklig gren växer. Det är som att när samfundsstrukturer möter nya rörelser, också inom den egna kyrkofamiljen, är den primära reaktionen att vilja kontrollera den, begära rättning i ledet. Förr var det här tydligt. Då var ekonomin i församlingarna god, medlemmarna fler och pastorn hade stort inflytande över sin gemenskap. Kanske inte så konstigt då om den initiala impulsen är att kontrollera det nya?

Idag är läget det omvända. Tillväxten har avstannat och på många håll blir det allt svårare att få ihop kollekt till pastorslönen. En rimlig förhoppning vore att det lokala samarbetet därmed skulle öka, blickarna höjas och stridigheterna bli färre. Men tyvärr verkar det inte ske. Tvärtom. De senaste åren har istället kanslikontorens inflytande ökat. Det märks i hur lärofrågor gärna processas centralt av samfundsledningarna. Samfunden ger ut kyrkohandböcker och vigselordningar. Logotyper tas fram. Färre medlemmar kontrolleras av starkare övergripande strukturer. Profilerade samfundsledare har egna kanaler i sociala medier och kan kommunicera direkt med medlemmarna. Varumärkestänkandet från företagsvärlden har letat sig in i kyrkorna.

En utmaning för alla kristna är att inse att de gamla strukturerna var byggda för en annan tid. Det är ett nytt läge nu. Ingen går med i ett samfund. Det är den lokala församlingen som är Guds missionsorganisation, tillväxt föds inte i samfundskansliet.

Jag tror att vi står i en brytningstid, Hemmets Vän har skrivit om det tidigare, både på ledarplats och artiklar i tidningen. Det innebär att de som leder samfunden behöver välja väg: Antingen slår man vakt om strukturerna, varumärket och sin egna frikyrkliga särart, eller så tillvaratar och välsignar man tillväxt där den finns – även om den inte råkar finnas i den tradition ”min” kyrka tillhör.

Detta är en övning i ödmjukhet. Kan min kyrka lära något av din? Tänk så befriande om vi alla kunde få känna att ”allt mitt är också ditt”, det vill säga, din andliga erfarenhet kan också bli min. Ditt uttryckssätt får också vara mitt. För även om det är mänskligt att vara rädd för förändring och vilja möta det oväntade med kontroll, är det inte så Anden fungerar. ”Vinden blåser vart den vill, du hör den blåsa, men vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av Anden”, skriver Johannes. I Bibelns berättelser verkar Guds kraft lokalt, i det lilla sammanhanget. Där finns inga samfund eller varumärken. Det växer alltid underifrån, det är i möten mellan människor kraften finns. När strukturerna fungerar fryser de inte ut det nya, de välsignar. De är trygga nog att stödja.

Åsiktsgemenskapernas tid är och förblir historia. Vi kan inte förvänta oss att tycka lika inom församlingarna, än mindre inom samfunden. Kan vi leva med det eller försöker vi kontrollera varandra? Jag tror vi måste leva med det vildvuxna, ja, till och med våga söka det. Människor kommer alltid leta sig fram till Jesus och de friska källorna. För vad skulle vara vårt alternativ?

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar