Hur förvaltar kyrkan sina högtider med integritet och öppenhet?

Lika överraskande som alltid, väller advent och jul in över oss med alla sina attribut av ljus och girlanger och allt detta som man ”måste tänka på” inför den annalkande julen. Gatorna badar i ljus och skyltfönstren tävlar om vår uppmärksamhet.

Det är lätt att raljera om allt detta förväntade och traditionella, kopplat till en årligen återkommande högtid under årets mörkaste tid. Idag strider man om vad det är man firar, om det är en kristen högtid eller asagudarnas midvinterfest. Eller kanske det endast är ett utryck för behovet av ett stämningsfullt avbrott i vintermörkret?

Det allmänna firandet påminner om en mystisk gest som kvinnliga gudstjänstbesökare i en gammal kyrka i Västergötland ägnade sig åt för många år sedan. Det berättas att kvinnorna brukade stanna upp i mittgången och vända sig mot ena väggen med en vördnadsfull nigning innan de satte sig i kyrkbänken. Seden hade funnits under lång tid men ingen kunde förklara hur den uppstod och varför man fortsatt att bete sig på det här sättet. Vid en omfattande reparation av kyrkans inre upptäckte man, att under kalkbruket på väggen vid det ställe där kvinnorna brukade stanna upp, fanns en gammal bild av Jungfru Maria från den katolska tiden!

Det är som om de kristna högtiderna, vilka ännu får sin markering i den svenska almanackan, firas av allmänheten i en liknande distraktion utan några besvärande religiösa antydningar. Även om man från kristet håll gör ivriga försök att få ett ord med i laget, visar det sig svårt att bryta igenom bruset av allt som pågår med anledning av några speciella dagar i kalendern.

De försök som görs lyckas inte alltid få den tydlighet som krävs för att budskapet om universums märkligaste och väldigaste tilldragelse ska tränga igenom; att Skaparen, den Evige, söker den bortkomna människan genom barnet i krubban och mannen på korset, Jesus som uppstod från de döda. Det är som om denna himmelska intervention i historien blivit övermålad med så mycket av religiöst ”murbruk” att många har svårt att uppfatta och beröras av den märkliga händelsen.

Hur blir vårt vittnesbörd om Jesus tydligt och inbjudande? Hur kan bilden av Jesus som person och vår Frälsare tränga igenom de till intet förpliktande gesterna som alla människor ägnar sig åt?

Det finns tillfällen då människor berörs av de kristnas sätt att fira julhögtiden i sina gudstjänster och i de mer informella mötesplatser som kyrkorna inbjuder till just vid julen. Tyvärr kan också de mötesplatser som kyrkorna själva erbjuder få ett innehåll som i så hög grad ansluter till det ”allmänna julbruset”, att Jesu närvaro inte tas på allvar.

Risken är att till och med vi som kristna korrumperar evangeliet genom vår vällovliga önskan att vara till lags, när vi äntligen har människor på nära håll. Vårt ärende var ju att få presentera Jesus så som han är, en gåva till varje människa från Gud – varje människas skapare.

Hur tar vi det här ytterligare steget i år att vittna om Jesus då vi möter julen tillsammans med nya vänner i olika situationer, antingen det sker i vardagen eller vid de speciella tillfällen då vi har dem som våra gäster i kyrkan?

Vi måste riva av ”kalkbruket på väggen” som hindrar människor från att se hela bilden av Jesus. Det personliga vittnesbördet kan vara det som får människor att konfronteras med verkligheten, att Jesus lever och ger ett nytt liv till människor idag som söker honom. Kanske kan detta vara en hjälp för dem att förstå sig själva och sina gester i sökandet efter helighet och höghet i livet.

”Om du förstod vem det är som talar till dig, då skulle du be honom om det levande vattnet”, sa Jesus till samariska kvinnan vid brunnen!

Hur ska vi få människor att förstå det som redan Augustinus visste; nämligen att ”människan är orolig och otillfredsställd till dess hon finner vila i Gud genom Jesu närvaro”?

De kristna högtiderna jul, påsk och pingst har ju fortfarande sin givna plats i våra kalendrar, även om pingsthelgen har förkortats. Det är en utmaning för kristenheten att leva med dessa högtider så att det framgår av vårt förhållningssätt att de är tecken för något stort som skett i historien och som har betydelse för människors liv idag. Det kanske är en öppen fråga hur länge de kristna högtiderna får behålla sin plats i almanackan och det allmänna medvetandet?

Genom vår ytlighet och brist på relevanta uttrycksformer, kan vi själva som kristna bidra till att korrumpera förkunnelsen av evangeliets viktigaste budskap, det som dessa högtider vittnar om.

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt