I "Påtår med Britta" står hoppet i centrum

– Vi talar ibland om den grå vardagen, men jag tycker nog att Gud visar på guldkornen hela tiden, säger Britta Bolmenäs, pastor och föreståndare i Värnamo Missionskyrka, som är aktuell med en ny bok, ”Påtår med Britta” (Marcus förlag). Här står återigen hoppet i centrum för de olika berättelserna.

Det var just när pandemin hade börjat som Britta Bolmenäs förra bok kom ut, ”Bästa hälsningar, Britta”. Då handlade berättelserna, eller om man vill: andakterna med en liten bön på slutet, om att vara medmänniskor, att behålla tron och om ärlighet.

För Hemmets Vän berättade hon redan för två och ett halvt år sedan att tanken var att forma en dörröppnare för den som inte känner sig så hemma i tron. När hon nu berättar om den nya boken, ”Påtår med Britta”, är det återigen hoppet som står i centrum.

Överraskats

– Jag har överraskats av att så många vänliga okända människor tagit sig tiden och engagemanget att leta upp var jag finns och hört av sig med brev och kort, några har också ringt. Jag är överväldigad och glad över att många faktiskt har hört av sig. Det var därför jag tänkte: Om det har betytt något för några kanske jag vill göra en till bok, säger Britta Bolmenäs när vi talas vid på telefon.

– Egentligen ville jag komma med lite hopp. Precis som vi pratade om har det varit mörka år för många. Sedan är livet lite upp och ner för alla, det har inte med pandemier att göra, utan det är både och, och det är varken rättvist eller enkelt, fortsätter hon.

– Men att ingjuta lite hopp: Du är inte ensam. Det finns någon vid din sida. Och det glimmar till mitt i det mörka om man håller ögonen öppna.

Är det speciella saker som har inspirerat dig?

– Jag är så pass barnslig att jag tycker att det mesta som händer är speciellt. Varje dag på morgonen ber jag: Gud, visa mig och lägg saker i mina händer som kommer från dig. Varje kväll när jag ber min aftonbön försöker jag tänka: Gud, hur mötte du mig idag?

– Då ser jag varje dag att det är speciella händelser hela tiden. Ett oväntat möte, en sång som jag hörde i mitt hjärta, någon gjorde något vänligt mot mig, eller också fick jag gå bredvid någon som hade det alldeles förfärligt och försöka finnas där, fortsätter Britta Bolmenäs.

– Man talar ibland om den grå vardagen, men jag tycker nog att Gud visar guldkorn hela tiden. Ibland är det guldkorn som får hjärtat att brista, man får finnas i något som är alldeles outhärdligt. Och ibland är det oväntad godhet.

Det glimmar alltså av guld mitt i allt det grå?

– Men det gör det! Ibland är guldet som ett balsam, ibland är det som ett skav. Men att vi är i Guds stora berättelse hela tiden gör att det aldrig blir färglöst eller långtråkigt.

Läs mer i Hemmets Vän nr 47.

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer