Vispoetens budskap: "Alla duger"

Nio frågor till Tomas Boström:

Tomas Boström. Hyllad poet och trubadur. Folkkär. Varm, ödmjuk, lyssnande. Ofta efterfrågad i kyrkorna för att förmedla sin musik, sin poesi. Till Hemmets Vän säger han: ”Jesus är det bästa som hänt mig. Men Jesus är en hemvist, ingen religion.”

Det är likadant överallt där Tomas Boström anlitas vid körhelger, workshops, gudstjänster eller musikaftnar. Det är fullt i kyrkan och den folkkäre trubaduren förmedlar med sin mjuka musik, sin lågmälda och samtidigt humoristiska framtoning, en längtan efter andlig harmoni. Han är efterfrågad i hela skalan av kyrkor och samfund.

– Från Ortodoxa till Maranata. Och däremellan Equmenia och Pingst. Men jag är en sann ekumen och har metodistiska rötter.

Han föddes och växte upp i Småland, men har bott 43 år på Gotland. Och han säger, vid nu 69 års ålder:

– Gotland, där vill jag avsluta mina dagar. Kände som 15-åring på en skolresa dit, att här vill jag stanna. Och så blev och blir det.

Hur ofta är du ute och sjunger i större sammanhang?

– Jag hinner normalt med sjuåtta helgresor per år. Och det är väldigt roligt.

Du har fått medalj av kungen?

– Ja, i somras. Kungen kallade mig vispoet, så då är jag väl det då (skratt).

– Men det var på sitt sätt en fantastisk upplevelse. Någon akademi hade väl nominerat mig, men jag har ingen aning om vem eller vilka.

Hur började ditt diktande och musikskrivande?

– När jag var nio. Jag sa till mamma ”Jag vill bli trubadur”. Pappa spelade dragspel och mamma spontansjöng.

– Redan då kände jag att rytmen är viktig i orden. Och efter det har jag ständigt jobbat med mina texter. Om rytmen stämmer, ja då bara sjunger man orden.

Läs mer i Hemmets Vän nr 46.

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer