Jackelén ser tillbaka på händelserika år som ärkebiskop

Tro och vetenskap, men också existentiell språklöshet, konfessionella friskolor, demokrativillkor, den offentliga rollen och ekumeniken, handlar samtalet med Antje Jackelén om, som den 30 oktober lämnar sitt uppdrag som svensk ärkebiskop – den första kvinnan bland 70 ärkebiskopar genom åren för Svenska kyrkan.

– Att skicka våra barn och ungdomar ut i en värld som kommer att präglas mycket av klimatförändringar och deras följder utan att ha gett dem en existentiell rustning, det är ett svek, säger hon bland annat.

Det är i Nathan Söderbloms bibliotek i ärkebiskopsgården som vi slår oss ner för ett samtal en vacker förmiddag i september. Han var svensk ärkebiskop 1914-1931. Antje Jackelén lämnar uppdraget som svensk ärkebiskop efter åtta år i slutet av oktober. Titeln blir nu ärkebiskop emerita, och än har hon kvar några uppdrag. Hon berättar att hon är fortfarande vice president i den nordiska regionen av Lutherska världsförbundet fram till deras generalförsamling i september nästa höst.

– Jag är också engagerad i ”Religions for peace” och sitter i deras exekutivkommitté. Jag har inte kunnat delta så mycket i det arbetet. Det har alltid krockat med det som jag gör här, jag antar att jag nu kan lägga lite mer kraft på det, säger hon.

Antje Jackelén är född 1955 och uppväxt i Herdecke i Nordrhein-Westfalen i dåvarande Västtyskland. Hon har studerat teologi i Bethel och Tübingen och Uppsala och vigdes till präst av stockholmsbiskopen Lars Carlzon 1980. Hon var biskop i Lund 2007–2014 och från 2014 svensk ärkebiskop, den 70:e i ordningen och den första kvinnan på posten.

Åtta år som svensk ärkebiskop – det har hänt väldigt mycket under de åren. Vi kan nämna exempelvis ekumeniken och 500-årsjubileet av Luther, pandemin, Twitterstormar och ursäkten till samerna förra hösten – men vad känns mest viktigt? Har du landat i något?

– Det är svårt att säga för mig. Men jag skulle vilja påstå att det är svårt att säga för vem som helst just nu. Det får tiden utvisa, svarar Antje Jackelén.

– Men du har rätt i att jag fått förmånen att företräda Svenska kyrkan både nationellt och internationellt i delvis oroliga tider, jag tänker på flyktingsituationen 2015–2016, pandemin 2020, och nu har vi krig i Europa. Vi ser ekonomisk oro och oro över klimatet, inte minst. Vi är inne i en omdaning av samhället som är minst lika genomgripande som när boktrycket kom en gång i tiden genom digitalisering.

– Det är på många sätt en laddad tid. Det ställer också de existentiella frågorna på sin spets. Samtidigt lever vi i ett samhälle där dessa existentiella frågor inte lyfts fram eller beaktas som de borde. Vilket leder till att människor ibland mår dåligt i onödan, fortsätter hon och lyfter särskilt barnkonventionen som blev svensk lag 2020.

– Den talar också om barns rätt till andlig utveckling. Det är så lätt att se, i vårt land tar vi ansvar för barns utveckling psykiskt, fysiskt och socialt. Men när det gäller andlig utveckling säger man: ”Det där är en privatsak.” Det får man sätta lite frågetecken för. Varför säger vi så?

– Det är nästan så man tycker att barn ska växa upp i ett tomrum för att sedan, när de är vuxna, ska de kunna välja. På alla möjliga andra områden, till exempel när det gäller musik, skulle vi aldrig säga att barnet aldrig ska komma i beröring med musik förrän barnet är myndigt och själv kan välja vilken musikstil hon/han gillar.

– Man vet att det påverkar barns och hjärnans utveckling, att vissa färdigheter som man inte lär sig som barn är svåra eller omöjliga att ta igen som vuxen. Att skicka våra barn och ungdomar ut i en värld som kommer att präglas mycket av klimatförändringar och deras följder utan att ha gett dem en existentiell rustning, det är ett svek, säger Antje Jackelén.

Var du beredd på de många strider och debatter som skulle komma som ärkebiskop?

– Det har alltid varit viktigt för mig, och det är en viktig del i att vara ärkebiskop, att företräda kyrkan i det offentliga rummet. Sedan är ärkebiskopen inte den enda som gör det, och ska inte vara den enda som gör det.

– Varje kristen har genom dopet ett uppdrag på sitt sätt som man kan bära evangeliet i ord och handling. Men man kan inte komma ifrån att ärkebiskopen genom sin roll har möjligheter som behöver användas. Det står i Nya testamentet: Träd upp i tid och otid och predika evangelium, fortsätter ärkebiskopen.

Vad har inspirerat dig?

– Dels är det att få bottna i tron, att få bottna i att få fira gudstjänst, att dela bröd och vin. Det är själva grunden. Den stärker också hoppet och motståndskraften. Ordet tillsammans har betytt väldigt mycket för mig. Att kyrka är vi tillsammans, och jag har förmånen att omges av hängivna och duktiga medarbetare.

– Sedan har jag fått mycket uppmuntran också. Det kan verka som att jag fått en hel del skäll ibland, men uppmuntran har alltid funnits där. Vet du att det du företräder har sin bas i vad Jesus har sagt att vi ska göra så ger det både mod och kraft.

– Jag har ibland fått höra och vi vet alla att samtalstonen i samhället har förflyttats, exempelvis när det gäller invandring och migration. Idag sägs saker som hade gett ett ramaskri för tio, femton år sedan. Jag har också fått höra att det är så bra att jag står upp för det som Bibeln säger: ”Värna främlingen.” Det går som en röd tråd genom Bibeln. Jag har kunnat stå upp för det därför att det är så. Det är inte mitt påhitt.

– Det är också sunt att tänka: ”Ja, men det är min uppfattning. Tänk om jag har fel?” Men det är så förankrat i Bibeln, och så förankrat även i den globala kyrkan. Utbytet med den världsvida kyrkan har varit mycket betydelsefullt för mig, säger Antje Jackelén.

– Vi måste känna att vi är en del av en enda kropp. Och den omfattar hela världen.

Du var som ärkebiskop den första kvinnan på posten. Vad säger du om den erfarenheten idag efter åtta år? Blev det svårare eller annorlunda än du hade tänkt dig?

– I början mötte jag otroligt mycket glädje. Människor stoppade mig på gatan och sa: ”Men vad underbart att vi fått en kvinna som ärkebiskop.” Eller: ”Tänk att kyrkan var före staten.” Det var vi med råge, om man ser det i backspegeln, svarar ärkebiskopen.

– Sedan fanns en liten grupp som tyckte: ”Det kommer bli svårt med en kvinnlig ärkebiskop ekumeniskt. De kyrkor som inte viger kvinnor kommer inte att acceptera Svenska kyrkan.” Det visade sig vara helt fel. Jag har haft väldigt goda relationer också med kyrkor som inte själva viger kvinnor till präster.

– I september var jag inbjuden till den påvliga vetenskapsakademin i Vatikanen, och de tilltalade mig självklart som ärkebiskop. Det har inte varit något hinder, snarare kanske en tillgång. Är du den som avviker får du också lite mer uppmärksamhet och det du säger hörs. Sedan har jag alltid sagt: Det måste alltid vara kompetens före kön.

– Fast jag har naturligtvis också känt pressen att som första kvinna får du inte misslyckas. Jag har sett att en del av den här så kallade kritiken har varit sminkat kvinnohat, om man säger så. De patriarkala strukturerna sitter ändå ganska djupt. Även i ett land som Sverige, fortsätter hon.

Läs mer i Hemmets Vän nr 40 – 2022

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer