Utmaning: Dela liv och lidande

När frikyrkan i Sverige en gång föddes i den stora svenska folkväckelsens spår var korsets teologi påtagligt aktuell i svensk kristenhet. Men hur är det idag? Talet om korset är en omistlig del av kristen tro. Jesu död på korset är en av grundvalarna för den räddning som erbjuds oss alla genom Jesus Kristus. Men Jesu vandring mot Golgata är också en personlig utmaning till oss var och en. Han inbjuder oss alla att ta vårt kors på oss och följa honom.

Förändringens vindar blåser starka idag. De yttre villkoren för oss är i många avseenden totalt annorlunda än de var i frikyrkans födelse och inledning, när ”läsarna” med stor iver läste Bibeln för att få svar på den klassiska frågan ”Vad står det skrivet?” Det kristna livets innersta villkor och djupa hemligheter kan vi inte förändra. Jesus Kristus kallar oss till lärjungar och efterföljare, och i det lärjungaskapet har korsets teologi en central plats.

Korsets teologi handlar om lidandet även för oss. I Jesu efterföljd kallas vi att dela lidandet med och för andra människor, särskilt med de mest utsatta och prövade. Informationsflödet om lidandet i världen är större än någonsin, jag tänker på krig i allmänhet och nu särskilt på kriget i Ukraina, sedan har vi naturkatastrofer, just nu är det aktuellt med de okontrollerade bränderna i södra Europa, sedan har vi den personliga nöden av olika slag som finns i vår omedelbara närhet. Men vi väljer oftast vägen förbi i ett rastlöst sökande efter största möjliga välbefinnande för egen del.

Korsets teologi handlar om nåd och förlåtelse. Men inte om en billig nåd som dövar vårt samvete så att vi kan fortsätta leva som förut. Nej, nåden som Kristi kors förmedlar vill förvandla vårt inre så att vi i vår tur kan förlåta våra medmänniskor och verka för fred och försoning i stort och smått. Korsets teologi handlar om en väg genom död till liv i Jesu fotspår. Att leva som kristen handlar om att befrias från jagcentrerad själviskhet till ett liv med och för Kristus och människor runt omkring oss.

Lärjungaskapet fostrar oss att bli, som Bibeln uttrycker det, en ”kristusdoft” för vår omgivning.

Jag tänker på Elin. Hon var makan i ett hem där det söps, svors och slogs. En vårdag blev hon kristen. Direkt började hon be aftonbön med sina fyra barn och tala med dem om Kristus. En efter en kom barnen att följa mammans tro och exempel. När pappans företag kraschade, kraschade hans livsdrömmar, och i de livsruinerna inbjöd han Jesus i sitt liv. Hela hemmet var kristet. Men allt började med Elin som började dofta Kristus i hemmet.

Anders Bogren från Ockelbo, ett av Guds många original, kom på 1870-talet upp till Jämtland för att predika Jesus. Väckelse uppstod, synder och syndare kom i dagen och knän böjdes.

Fredrik Olaus Nilsson, Anders Wiberg, Georg Scott, Carl Olof Rosenius, Knut Oskar Broady, Paul Peter Waldenström, Näs Anna Persdotter, Nelly Amalia Hall och många andra modiga personer vågade stå upp för vad de trodde på och inte bara riskerade sina liv, utan även sina familjers liv, när de kämpade mot regering och kyrkan för en väckelse, fria församlingar, bönesamlingar, nattvardsfirande och en personlig tro på Jesus Kristus. De och många andra är inskrivna i den svenska kyrkohistorien som gudsmän och gudskvinnor som inte bara rörde bygder utan också påverkat och rört ett helt folk och land. Här börjar också ansvaret för andra länder och att deras folk skulle bli nådda av evangeliet genom missionen. Inte kunde någon ana att en fattig vandrarpredikant från norra Israel som rider in i Jerusalem på en arbetsåsna, att han på åsneryggen var den som allra mest skulle påverka en hel mänsklighet och värld.

Sören Carlsvärd, Örebro

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt