Klyftan mellan stad och land allt djupare

Det är ett historiskt valresultat. Vi fick ett nytt andra största parti, vilket i Sverige är sensationellt. Moderaterna är inte längre nummer två efter Socialdemokraterna. Senast det skedde var i valet 1976, då Centern under Thorbjörn Fälldin fick 24 procent av rösterna och Gösta Bohmans Moderaterna bara nådde 16 procent.

Samtidigt är det inte så att Moderaternas resultat var dåligt, historiskt sett. Den stora förändringen är Centerns genomklappning och Socialdemokraternas fortsatt låga väljarstöd. Moderaternas 19 procent är bara några enstaka procentenheter lägre än vad partiet brukar nå. Den stora förändringen är istället att 45-pocentiga partiet Socialdemokraterna parkerat runt 30-strecket och att Centern inte klarar att lyfta över de 8–9 procent partiet fått de senaste valen.

Det är Socialdemokraterna och Centern som tappat till Sverigedemokraterna, och då främst på landsbygden. Årets val visar på dramatiska förändringar i väljarstöd för Socialdemokraterna och Centern i Norrlands inland, och inte i en enda av Sveriges 55 landsbygdskommuner ökar Centerpartiet. I landsbygdskommuner får Sverigedemokraterna 26 procent i riksdagsvalet, en ökning med 5,7 procent, och alltså en större ökning än i riket som helhet. Centern går inte framåt i en enda landsbygdskommun. I till exempel Sunne tappade Centern över 5 procent i riksdagsvalet. I kommunvalen är det tvåsiffriga procenttapp där Kirunacentern kollapsar och tappar hela 23 procentenheter.

Frågan är vad som hade hänt om Annie Lööf inte hade lämnat Alliansen för fyra år sedan? Med facit i hand kan det ha varit hennes största politiska misstag.

Förändringen i väljarstöd för Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna är en del i en global, större trend där spänningen mellan stad och land är tydlig och ökande. Det är inte bara i Sverige som landsbygden gör revolt vid valurnorna. Samma tendens finns och har funnits i till exempel USA, Storbritannien och övriga Norden. Inom västländer utvecklas sedan 00-talet, något förenklat, två grupper människor. Boende på landsbygd, de som traditionellt varit arbetarepartiernas stora väljarbas, röstar nu högerkonservativt. Samtidigt växer stödet för vänsterorienterade partier, som S, i större städer bland urbana medelklassfamiljer med akademisk utbildning.

I boken ”The Road to Somewhere” av David Goodheart, en brittisk journalist och författare, beskrivs de här två grupperna som Anywheres och Somewheres; på svenska varsomhelstare och någonstansare. Varsomhelst-människorna är välutbildade, flyttar gärna mellan storstäder, har relativt gott ställt ekonomiskt, gillar omväxling och flexibilitet, har en negativ syn på gränser och har en positiv syn på migration. De här människorna skapar sin egen identitet.

Någonstans-människorna är knutna till en särskild plats, identifierar sig med den platsen och de söker trygghet, traditioner, rotfasthet och kontinuitet. En någonstansare har hög arbetsmoral, vill göra rätt för sig och flyttar sällan. Till exempel skriver Goodhart i sin bok att 60 procent av britterna, som han identifierar som någonstans-människor, bor bara 3 mil ifrån den plats där de bodde som tonåringar.

Det här är nyckeln till att förstå flera samhällsförändringar. När Centerpartiet blivit ett liberalt innerstadsparti, som inte har konkreta lösningar på landsbygdens vardagsproblem, då lämnar landsbygdsväljarna och röstar SD. En bonde måste kunna köra sin traktor trots att den går på diesel. Det går inte att stänga av strömmen hos korna i ladugården även om elen blir dyrare. Det är orimligt att behöva köra 20 mil för att besöka en vårdcentral. Det är någonstans-människornas revolt vi nu bevittnar.

Mellan 2012 och 2021 har Sverige utfärdat 407 000 uppehållstillstånd. Det är mest i världen per capita. Det var fler människor än vi kunde integrera. Parallellt har vi flest dödsskjutningar i hela Europa. Utvecklingen i år är mycket dyster och vi går mot ett nytt rekord. Det går inte att blunda för det skav som uppstår. Och när de stora städernas problem i spåren av detta, som ökande grov kriminalitet, gängvåld och fortsatt bristande integration, till slut når glesbygden känner inte någonstans-gruppen igen sig. Detta är inte deras värld så som de känner den och önskar den. Det parti som tydligast talat om problemen har varit SD.

Valresultatet är landsbygdens revolt mot etablissemanget i städerna. Verkligheten korrigerar alltid till slut och de fyra närmaste åren kommer landsbygdens frågor ha en betydligt mer central plats i politiken. Paradoxalt nog är inte Centerpartiet en del i den förändringen. Kanske har man, i brist på förståelse för sina väljare, ändå bidragit till att skynda på utvecklingen. Inget parti har längre råd att ignorera landsbygdsväljaren.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare