Sjukvården går på knäna

En ny sommar med kris i sjukvården. Personal som redan går på knäna får betala med senarelagd semester, orimliga arbetsscheman och hög stress. Trots att de så väl skulle behöva sin ledighet. Situationen är inte ny, men den har allvarligt förvärrats. Det som förr var ett sommarproblem tycks nu pågå hela året. Två år med pandemi har skapat en orimlig arbetsbörda för sjukvårdspersonal, och många patienter har inte kunnat få en trygg vård. Vårdgarantin, som verkade lovande, kan långt ifrån hållas inför operation eller annan behandling. Inte underligt att sjukvårdspersonal säger upp sig, bemanningsföretagen växer och sjukvårdskostnaderna ökar.

Sjukdomar och skador tar inte semester. Personal behövs även på sommaren, liksom sjukhussängar och behandlingsrum. Den kritiska situationen kan illustreras med några exempel: I Örebro län har 1 200 personer med sjukvårdslegitimation valt annat yrke. Från Region Norrbotten ska i sommar cancerpatienter remitteras till Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm. Avtalet innebär att 190 operationer av patienter från Norrbotten ska utföras på Karolinska fram till sista augusti. Patienterna kommer att flygas till Stockholm. 174 läkare i Norrbotten har i veckan skrivit ett öppet brev till regionledningen där de beskriver läget som ”katastrofalt”, när de tvingas skicka hem cancersjuka. Kortsiktigt finns det tydligen viss luft i systemet i exempelvis Stockholm. Det här är också ett sätt för Karolinska att försöka balansera ett befarat miljonunderskott i vården.

Sett i ett nationellt perspektiv har Sverige för få vårdplatser. Det gäller inte bara brist på sjukhussängar, även om det kan låta så. Vård kan endast ges om det finns kompetent personal som kan utföra vården. Men är kraven alltför höga, stressen alltför påtaglig och utmattningen hos personalen nära, då hjälper det inte med fler sängar. Personal måste kunna få sin vila och ledighet. Arbetsmiljön måste kunna organiseras så att vårdpersonalen har rimliga möjligheter till återhämtning. Annars blir följden att man flyr till något annat, som ger det man inte fick på sin gamla arbetsplats. Personalbristen blir ett ekorrhjul. Tröttheten tar överhanden och det går ut över patientsäkerheten. Samtidigt som detta sker är det färre nya som väljer sjukvårdsyrket och samtidigt blir vi fler äldre med många och svårbehandlade sjukdomar.

Denna ohållbara situation måste angripas från flera håll. Till viss del är detta en organisationsfråga. Om sjukvårdsupplysningen kan ge utökad hjälp via telefon, om fler får behandling på vårdcentraler eller av mobila sjukvårdsteam, då minskar trycket på slutenvården på våra sjukhus. Många fler åtgärder måste till. En sak är tillgång till likvärdig vård i hela landet. Bostadsorten ska inte avgöra vilken vård som erbjuds. Personalens löner spelar också in. Alltför liten löneskillnad mellan nyutexaminerade och dem som arbetat länge i sjukhusvården och därmed har flerårig och god erfarenhet, skapar också uppgivenhet. (Detta drabbar sällan chefer och administrativ personal.) Hög kompetens måste märkas både i lönekuverten och i förståelse från sjukhusledningen för behov av ledighet, kompetensutveckling och stimulans i vardagen. Den som inte känner sig uppskattad på jobbet väljer till slut en annan arbetsgivare.

Livet handlar om mer än jobb, att man inte stupar därhemma efter arbetspassets slut. Utrymme till vila och avkoppling på fritiden måste finnas, för personlig utveckling, gemenskap med anhöriga och vänner. Det tekniska framstegen inom sjukvården är stora. Men det är många pusselbitar som ska falla på plats. Dessutom ska totalt färre arbetsföra bära vårdens växande kostnader. Åtskilligt kreativt nytänkande och befrielse från ingrodda hjulspår behövs om vi ska klara den här ekvationen.

Per Danielsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt