Vi måste kunna ställa krav på vuxna föräldrar

Vad jag kan se i nyhetsflödet har ingen blivit skjuten i Sverige denna vecka. Förra veckan skedde två mord. Förra tisdagen den 7 juni i Kristianstad, där en man i 30-årsåldern hittas död av Polisen efter skottlossning, och i fredags 10 juni i Södertälje, hittas en man död tidigt på morgonen i bostadsområdet Blombacka efter larm om skottlossning. Statistiken är fruktansvärd. Hittills i år har 33 människor skjutits till döds i Sverige. Och nu kommer sommaren, den tid på året då flest dör i skjutningar. I en intervju med Aftonbladet i veckan säger kriminologen och författaren Leif GW Persson att årets höga siffror beror på att ledarskiktet i många gäng nu sitter i fängelse och att det därför kommer nya pojkar underifrån, dessa är ”mer labila” och mer villiga att ta till våld. ”Mycket talar för att vi sätter ett olustigt rekord i år med 60 till 70 döda”, menar Persson. Han säger vidare att tröskeln för att skjuta ihjäl andra har sänkts och att det är ”snor­ungar som springer runt och skjuter”.  Visst är det så. Det är unga som skjuter och unga som dör. Offer och förövare är mellan 16 och 25 år och i princip alla är hemmahörande i specifika områden och har utländsk bakgrund.

Det talas mycket om vikten av en fungerande socialtjänst, bättre skola och fler poliser. Senast i Agenda i söndags nämnde kriminologen Manne Gerell att skolan är en viktig skyddsfaktor, de barn som lyckas i skolan hamnar inte i gängkriminalitet som tonåringar. Och Michael Tärnfalk, universitetslektor i socialt arbete vid Uppsala universitet, sa att den svenska socialtjänsten är oförmögen att jobba förebyggande mot ungdomar för att minska det dödliga gängvåldet. Socialtjänsten borde göra allt annorlunda, sa Tärnfalk. Frågan är varför ingen av dem lyfte föräldrarnas ansvar? Utan föräldrar som ser till att barnen kommer till skolan kan de inte lyckas, och utan mottagliga föräldrar kommer socialtjänsten inte kunna göra skillnad i barnens liv.

Vi älskar våra samhällssystem. I debatten om det eskalerande skjutvapenvåldet låter det ibland som myndigheterna misslyckats med barnen, eller att myndigheterna har för lite resurser och därför klarar man inte att hantera situationen. Vi måste kunna kräva mer av vuxna. De föräldrar som bor i de segregerade förorterna måste förstå att ingen annan kommer rädda deras barn. Ingen. Ja, svenska förorter är en tuff uppväxtmiljö, och att vara förälder där är svårt, arbetsamt och krävande, men alla som har blivit välsignade med barn är skyldiga att ta ansvar, sätta gränser och rädda sina barn. Det gäller alla föräldrar, oavsett inkomst eller var man bor. Det handlar om att ge sina barn rätt värderingar för att stå emot gängen. Värderingar och vägledning som en hjälp för livet, för att förstå vad det innebär att leva. Eller bara se till att barnen faktiskt lägger sig i tid och inte springer ute om kvällarna. Det kan inte vara för mycket begärt.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar