Balans efter studentyran

Solen lyste över många ungdomar. Äntligen, efter två års coronarestriktioner, kunde stu­denter runt om i Sverige fira sin examen förra veckoslutet. Glädjen är oerhörd när man rusar ut på skoltrappan efter tolv års intensiva studier. I handen har man ett ”oskrivet blad”. Bekymmerslösheten denna dag känns gränslös. Ändå finns oroskänslan där i maggropen. Vilken fortsatt utbildning ska jag välja? Tiderna har förändrats. Det fanns en tid då många kunde börja arbeta direkt efter grundskolan. Nu räcker inte ens studentexamen särskilt långt.

Trots de mörka molnen på den internationella himlen behöver de unga i alla fall för några veckor få känna frihetens vindar. Snart nog infinner sig frågorna: Hur ser arbetsmarknaden ut? Vilken utbildning passar mig? Är det den jag riktigt längtar efter eller den som enligt prognoserna ger störst chans till ett tryggt jobb efter avslutade studier? Även om individualismen breder ut sig alltmer med ”kan själv”, behöver de unga som lämnar skolan för arbete eller högre studier mentorer vid sin sida. Visst är de myndiga, men föräldrar och andra vuxna med längre tidsperspektiv ska inte ta sin hand ifrån de nyutexaminerade.

Tacksamheten behöver också vårdas. Låt tacksamhetens vågskål vara med och väga upp det kanske bitvis okända. Det är inte så länge sedan arbete och anställning, efter noggrant planerad utbildning, räckte fram till pensionsåren. Nu får de flesta tänka sig vidareutbildning, kanske flera gånger, under sin yrkesverksamma tid. Denna första sommar efter avslutad studentexamen blir för många ”sista sommaren med gänget”. I en del fall består vänskapen kanske hela livet. I andra fall tar den slut i och med flytt till nya studieorter. Man får nya vänner och andra intressen. Bostadsbristens hot finns där, liksom de nya studiernas krav. Många tvingas bo kvar hos föräldrarna fast man egentligen önskar sig en egen lya.

Världsläget med kriget i Ukraina, klimathot och ökande inflation skapar mörka moln på en tidigare betydligt mer förhoppningsfull himmel. Men är det egentligen så mycket annorlunda? De som skulle pröva sina vingar mitt under brinnande krig på 1940-talet fick leva med strupgrepp på sina drömmar. Den tidens bostadssituation kunde innebära två rum och kök, med bad i källaren, och flera familjemedlemmar i samma rum. Idag är det många utrikesföddas verklighet i storstädernas förorter. När vi tycker att levnadsvillkoren för unga studenter är tuffa kan finnas anledning att exempelvis blicka drygt 70 år tillbaka. Sverige kom ut ur andra världskriget med blotta förskräckelsen. Analyserna blev många kring svenska regeringens feghet att tillåta transporter av miljoner av Hitlers tyska soldater genom Sverige. 1950-talets hot om ett tredje världskrig, Koreakriget och många andra internationella brandhärdar glömmer vi lätt bort, när vi ibland menar att ”det var bättre förr.” Dränker man orosmolnen i en skrålande studentfylla med ”den ljusnande framtid är vår”?

Oerhört mycket har blivit bättre. Men det finns många områden där vi konstruktivt, målmedvetet och djärvt måste arbeta för stabilitet, sanning, äkthet, barmhärtig omsorg för att studentförhoppningarna ska kunna förverkligas. Är vi, som har lite längre perspektiv på livet, beredda att inte köpa individualismens falska löften utan visa en äkta, lyssnande omsorg och även vara villiga när så behövs att erbjuda vägvisning? Ensam är inte stark. Med samverkan kommer man mycket längre.

Hemmets Vän

16 juni 2022

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare