Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Grundbulten i livet: Var inte rädd

Debatt Publicerad: 2022-05-27 14:58

Ännu en gång är naturen på väg att ge oss en lektion i mognadens väg.

Från död till liv. Björkar som nyligen stod avklädda bär nu sin vackraste skrud. Trädgårdar som bara för någon månad sedan var helt kala har skir grönska och är snart fulla av frukt. Människan har samma väg att gå för att mogna till sin avsikt. Men vi värjer oss vid blotta tanken. Avklädande är inget vi eftersträvar. Vi vill ju vara påklädda.

För att förstå denna ordning måste vi återigen tala om synd och förlåtelse i både samhälle och kyrka. Syndamedvetandet är på tillbakagång i vårt land. Det är en av de riktigt oroande trenderna i vår tid. När människor idag söker upp en pastor/ präst för att tala om det som de tycker är jobbigt så blir det mer tal om vad människor gör mot dem än vad de själva gör mot andra. Att man själv gör tokigheter tycks vara något som alltfler blundar inför. Man talar hellre om sig själv som offer för andras oförrätter än att man själv är förövare. Arbetskamrater, grannar, studentkamrater, familjemedlemmar och andra uppför sig på ett taskigt sätt säger man. Själavården ska handla om att pastorn/prästen bör hålla med om att folk i deras omgivning är dumma. Så tänker många som kommer för att samtala.

Själavårdens uppgift är att finnas som samtalspartner och då vrida och vända på sin klients verklighetsuppfattning och självbild. Mycket av samtalet får ägnas åt att sortera i det som ligger och skaver på insidan av själen. En del är helt klart sådant som personen varit utsatt för. Frågan blir då hur man lämnar det bakom sig. Men annat av det som skaver på livets insida och gör att vi inte kan blomstra som människor har att göra med tokigheter vi själva gjort. Vi kan inte alltid skylla ifrån oss. Ett resultat av god själavård måste vara att leda klienten fram till frågor som: Vilken skuld bär jag själv på? Vad har jag gjort för fel? Hur kan jag gottgöra det? Hur ber jag om förlåtelse?

Varför är det då så svårt att se sig själv och ta konsekvenserna av sitt handlande? Jag tror att det många gånger är rädslan som styr. Människan är en rädd varelse. Vi är rädda för varandra. Vi är så rädda för vad andra ska säga så vi vågar inte leva som vi ibland vill och så som den inre rösten säger. Vi har alla känt av andras åsikter och synpunkter. Resultatet kan bli isolering och rotlöshet. Kanske är vår kulturs stora folksjukdom – ensamhet – sprungen ur rädslan för varandra.

Vi är rädda för framtiden. Framtidsrädslan drabbar oss alla. Vi försöker gardera oss genom att planera för framtiden. Det kan säkert vara bra att göra. Men ibland tenderar själva planerandet att ta sådan plats att framtiden inte får rum. Framtidsrädslan kan gå över i framtidsångest. Så blir allt fokuserat på oron för hur det ska bli. Har jag någon framtid? Hur kommer sommaren att bli? Hur ska det gå när vi har ett krig i Ukraina som ligger så nära oss i Europa? Mer än något annat så är det rädslan som styr våra liv. Det är rädslan som bestämmer hur vi agerar mot varandra. Ofta är det rädslan som driver oss till handlingar som på utsidan kan likna kärlek och omsorg, men som egentligen har sitt ursprung i rädslan.

Gud känner sina barn och vet vad vi behöver. Därför sägs det ofta i Nya testamentet till oss människor: Var inte rädd. Jag tror det står 26 gånger. Jag menar att detta är grundbulten inte bara i kristen tro utan i livet. Om vi kunde skjuta undan vår rädsla så skulle livet få andra kulörer. Om vi kunde hantera vår rädsla för våra medmänniskor, framtiden och Gud, ja för livet självt, så skulle nya horisonter visa sig.

Det som hände på julnatten har en gång för alla värmt denna jord och fördjupat varje människas livsmöjlighet. Var inte rädd. Änglarna säger det. Jesus sa det. Men vi behöver också säga det till varandra, då uppstår en vänskap och omsorg som hela mänskligheten så innerligt behöver i vår tid.

Från Ukraina får jag just nu denna hälsning från Baptistkyrkan på tal om omsorg och vänskap i vår tid. Den stora staden Mariupol har varit utsatt för mellan 50 och 100 bomber varje dag och omkring 350 000 invånare har vistats i källare och skyddsrum. Här har baptisterna varit aktiva i evakuering och de lyckades få in mat och medicin som insamlats i västra Ukraina. En liten kyrka i Luhansk, där det har varit krig sedan 2014, kunde en dag ge alla besökare vid en gudstjänst ett glas med socker, 3-6 potatisar, ett halvt bröd och 500 gram gryn. Visst visar detta på hoppets tecken i en värld som är sargad och skadad.

Sören Carlsvärd, Örebro


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Sjukvården går på knäna
Den kristna tron handlar om frihet
Framgångsrik integration kräver god kommunikation
De mest utsatta får stå för notan
Förankra Sverige i de kristna värdena
Gör Sverige till humanitär stormakt
Den liberala demokratin attackeras
Hoppingivande tecken i mörk tid
Tidens tecken och tecken i tiden
Ensam är inte stark – Sverige bör gå med i Nato


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies