Väpnat motstånd är också ett fredsarbete

I lördags var Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi med i Ekots lördagsintervju. En stor del av samtalet med utfrågare Johar Bendjelloul handlade om Nato. Enligt Stenevi vill inte Miljöpartiet att Sverige går med i försvarsalliansen, oavsett vad Finland kommer meddela kommande vecka. Man tycker att processen går för snabbt, vill vänta med beslut till efter valet och Stenevi efterlyser en ”bredare diskussion om Sveriges säkerhetspolitik”.

Som skäl till att inte bli en del i Nato anför Stenevi att Sverige måste stå utanför för att kunna vara en ”stark röst för fred och demokrati i världen”. Det är en märklig hållning. Jag frågar mig, varifrån kommer tanken att fred inte skapas genom väpnat motstånd utan genom politiska utspel? Vår gemensamma europeiska historia visar på något annat. Och på vilket sätt skulle inte Norge eller Danmark kunna vara en stark röst för fred och demokrati i världen?

För Putin är kriget inte enbart en fråga om Ukraina. Det är, som Joel Halldorf påpekar i Expressen, ett andligt och kulturellt krig som handlar om det ryska imperiets fortlevnad. Och, som statsvetaren Andreas Johansson Heinö mycket riktigt skrev i Dagens Nyheter, gjorde Putin aldrig någon hemlighet av denna kulturella och andliga aspekt på kriget innan invasionen den 24 februari. Putin sa då att ”Ukraina är en omistlig del av vår historia, vår kultur och vår andliga sfär”. Invasionen är mer än en fråga om landareal, Putin ser på våra västliga demokratier som svaga länder i dekadent förfall.

Till sin hjälp har Putin rysk-ortodoxa kyrkan och dess ledare, patriark Kirill. I sin påskpredikan i Moskva bad Kirill till Gud att ”ena oss under denna svåra tid för fäderneslandet, och att enas runt våra myndigheter”, med tydlig hänvisning till att ställa sig bakom president Putin. Så snart detta skett, menade Kirill, ”kommer det att skapas en verklig solidaritet och förmåga att slå tillbaka fiender såväl utom som inom landet”.

Att göra väpnat motstånd mot Ryssland handlar alltså om att slå vakt om de värden som vi i Sverige tar för givna. Sådant som fria och rättvisa val, korrekt myndighetsutövning utan korruption, fritt få mötas till bön och gudstjänst, demonstrera och publikt få säga sin mening, jämställdhet mellan könen och respekt för oliktänkande. Putins krig är ett krig mot allt detta, mot allt det som vi och generationer före oss byggt upp.

Är dessa värden något att försvara med vapen? Ja, absolut. Är det möjligt att upprätthålla dessa värden utan väpnat motstånd? Nej, exemplet Ukraina visar att det inte är möjligt. Kan man vara en röst för fred när man gör väpnat motstånd för dessa värdens skull? Ja, verkligen. Jag vill hävda att det till och med är vår plikt inför framtiden att försvara vårt sätt att leva och tro.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar