Ett svårt ställningstagande

När den generation jag tillhör gjorde värnplikten i slutet av 1960- och början av 1970-talet var det för många unga män självklart att som frikyrklig göra vapenfri tjänst. Jag och många med mig var vapenvägrare.

Det betydde att jag visserligen var en del av Försvarsmakten och gjorde lumpen på regementen, lydde under befäl och blev krigsplacerad, men jag tränades aldrig för strid. Det var på ett sätt en motsägelsefull undanflykt. Visst ville vi som gjorde vapenfri tjänst försvara Sverige, men som frikyrkliga vi ville inte befatta oss med vapnen, det fick någon annan göra.

Den här epoken i de växande frikyrkorna, som så mycket annat vid tiden, genomsyrades av fasta övertygelser och självklara svar. En rörelse som växte sig stor efter andra världskrigets slut, och som kom att prägla debatten inom frikyrkan, var Svenska Världsfredsmissionen, det som senare blir Kristna Fredsrörelsen. När frikyrkliga och andra vapenvägrare dömdes till fängelse, det satt 50 personer inspärrade för vapenvägran 1942, inrättade Svenska Världsfredsmissionen stödkassa till drabbade familjer.

Svenska Världsfredsmissionen var en utbrytning ur Svenska Freds- och skiljedomsföreningen med särskilt fokus på vapenvägrarfrågan hos frikyrkliga. Man ansåg att Svenska kyrkan ansågs stå staten och därmed krigsmakten för nära. Det passade också bra in i frikyrkans självbild, vi var en väckelse, en motkraft mot den stelnade statskyrkan. Jesus är också mycket tydlig med sitt icke-våldsbudskap i evangelierna.

Idag, och då särskilt med de fasansfulla bilderna på kropparna i Ukrainska Butja från förra helgen i färskt minne, tänker jag att detta pacifistiska synsätt måste ses som en kristen framtidsvision snarare än en realistisk hållning. ”Inga pengar till militarismen”, skrev Kristna Fredsrörelsen på plakat i protesttågen på 1960-talet. Men hur ska vi kunna stå emot tyrannerna utan ett väpnat försvar?

Det finns synd i vår värld. Helvetet finns på jorden. Det går inte att genom ord och övertygelser få den verkligheten att försvinna, hur mycket vi än vill. Från Malmö är det är närmare till Butja än till Kiruna.

Visst var 1960-talets frikyrkliga fredstanke vacker, men det finns ett förenklat synsätt i vapenvägrarhållningen jag har svårt att förlika mig med. Ska vi stå emot ondskan måste vi kunna ta till vapen när angriparen kommer och faktiskt försvara oss.

Vi behöver leva med den här paradoxen: viljan och förmågan att fysiskt och med våld stå emot ett militärt angrepp, parallellt med den kristna fredstanken där vapen och våld inte längre finns.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar