Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Ett svårt ställningstagande

Veckans kommentar Publicerad: 2022-04-07 16:00

När den generation jag tillhör gjorde värnplikten i slutet av 1960- och början av 1970-talet var det för många unga män självklart att som frikyrklig göra vapenfri tjänst. Jag och många med mig var vapenvägrare.

Det betydde att jag visserligen var en del av Försvarsmakten och gjorde lumpen på regementen, lydde under befäl och blev krigsplacerad, men jag tränades aldrig för strid. Det var på ett sätt en motsägelsefull undanflykt. Visst ville vi som gjorde vapenfri tjänst försvara Sverige, men som frikyrkliga vi ville inte befatta oss med vapnen, det fick någon annan göra.

Den här epoken i de växande frikyrkorna, som så mycket annat vid tiden, genomsyrades av fasta övertygelser och självklara svar. En rörelse som växte sig stor efter andra världskrigets slut, och som kom att prägla debatten inom frikyrkan, var Svenska Världsfredsmissionen, det som senare blir Kristna Fredsrörelsen. När frikyrkliga och andra vapenvägrare dömdes till fängelse, det satt 50 personer inspärrade för vapenvägran 1942, inrättade Svenska Världsfredsmissionen stödkassa till drabbade familjer.

Svenska Världsfredsmissionen var en utbrytning ur Svenska Freds- och skiljedomsföreningen med särskilt fokus på vapenvägrarfrågan hos frikyrkliga. Man ansåg att Svenska kyrkan ansågs stå staten och därmed krigsmakten för nära. Det passade också bra in i frikyrkans självbild, vi var en väckelse, en motkraft mot den stelnade statskyrkan. Jesus är också mycket tydlig med sitt icke-våldsbudskap i evangelierna.

Idag, och då särskilt med de fasansfulla bilderna på kropparna i Ukrainska Butja från förra helgen i färskt minne, tänker jag att detta pacifistiska synsätt måste ses som en kristen framtidsvision snarare än en realistisk hållning. ”Inga pengar till militarismen”, skrev Kristna Fredsrörelsen på plakat i protesttågen på 1960-talet. Men hur ska vi kunna stå emot tyrannerna utan ett väpnat försvar?

Det finns synd i vår värld. Helvetet finns på jorden. Det går inte att genom ord och övertygelser få den verkligheten att försvinna, hur mycket vi än vill. Från Malmö är det är närmare till Butja än till Kiruna.

Visst var 1960-talets frikyrkliga fredstanke vacker, men det finns ett förenklat synsätt i vapenvägrarhållningen jag har svårt att förlika mig med. Ska vi stå emot ondskan måste vi kunna ta till vapen när angriparen kommer och faktiskt försvara oss.

Vi behöver leva med den här paradoxen: viljan och förmågan att fysiskt och med våld stå emot ett militärt angrepp, parallellt med den kristna fredstanken där vapen och våld inte längre finns.

Åke Hällzon


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Veckans kommentar

Svenskt medlemsskap i Nato
Räkna med rekord - men läget är prekärt
Väpnat motstånd är också ett fredsarbete
Sverige kommer att bli Nato-land
Franska valet påverkar Sverige
Kyrkorna kan inte missa kulturtåget
Hillsongs styrelse tar Brian Houston ur tjänst
Lita till Gud i stormen
Förbered i församlingen för flyktingar från Ukraina
Hillsong-dokumentär i SVT ställer viktiga frågor


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies