Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Tacksam för uppväxt i kristen familj

Debatt Publicerad: 2022-03-03 16:08

Vågar man berätta om sin uppväxt i en varmt troende familj? Jag tar del av smärtsamma berättelser i en aktuell tv-serie, där programledaren svepande hävdar att det finns oändligt många som farit illa utifrån en religiös uppfostran.

Det skulle aldrig falla mig in att förneka och förringa det lidande några menar sig ha upplevt. Och det bör stämma till eftertanke och självrannsakan. Tyvärr buntas missionskyrkor och pingstkyrkor samman med mormoner, Jehovas vittnen och andra tämligen slutna rörelser.

Tänk om det skulle göras en liknande tv-serie där alla vi som känner tacksamhet för uppväxten i ett kristet hem fick chansen att berätta! Men det är nog inte lika intressant, rent journalistiskt ...

Det var så strängt och hårt. Så många förbud. Vi tvingades att vara med i tråkiga gudstjänster. Det gränsade till hjärntvätt. Tron pressades på oss ... Jag kan bara konstatera att liknande kommentarer inte alls speglar min uppväxt.

Min barndoms kristendom var ljus och fylld av kärlek och glädje. Det handlade inte om någon onaturlig söndagskostym – det var ett liv i Guds gemenskap vardag som söndag.

Jag kan höra pappas varma stämma då han satt på traktorn och sjöng medan han plöjde åkrarna. En av han älsklingssånger var en lovsång som finns i våra psalmböcker: ”Min Gud, när jag betänker vad du har gjort för mig. Vad nåd du städs mig skänker, jag får ju allt av dig. Då blir jag hjärtligt glader, då lockas lovet fram ...”

Farbror Gustav i Efs-kapellet i Markebäck blev min första stora idol. Den enkle, lågmälde skogsarbetaren som vigt sitt liv åt att samla bygdens barn till söndagsskola. Jag kan än känna doften från det missionshuset och minnas hur god och kärleksfull atmosfären var.

Efter en kort flytt blev jag medbjuden till Fixans baptistkapell. Där ledde Gerhard söndagsskolan. Han var livfull och känslosam. Ofta tårades hans ögon då han dramatiskt målade Bibelns berättelser. Denna fantastiska peronlighet, som gick upp tidigt på söndagarna och körde flera varv runt socknen med sin gamla Peugeot för att bjuda oss på skjuts till bönehuset. Och då gudstjänsten tog vid, alldeles efter att söndagsskolan var avklarad, ville jag absolut vara kvar. Ingen tvingade mig. Jag tjatade på mina föräldrar för att slippa åka hem ...

Sägas bör, att jag hade lyckan att komma i kontakt med verkligt levande kristendom!

Stugmötena i vårt hem var riktiga höjdpunkter. Pappa bjöd in alla som ville komma. Några var medlemmar i olika kyrkor, andra hade inte den förankringen. Eftersom vårt hem var fyllt av musikinstrument var det kvällar präglade av sång och musik blandat med spontana böner.

På den tiden böjde man ofta knä då man bad. Jag tog en pinnstol från köket och låg på knä och kikade mellan spjälorna. Med förundran såg jag mamma, pappa, och många andra, både gråta och skratta – det var dramatik, en doft av helighet som väckte längtan till liv.

Då jag står vid mina föräldrars grav känner jag behov av att tacka Gud för att de visade mig vad äkta kristendom är! De gav mig det finaste, mest dyrbara, arv jag kan tänka mig.

Mamma var lugn och trygg. Då jag blivit vuxen hände det att jag åkte hem för att berätta om bekymmer jag bar på. Då var hennes fråga: ”Har du talat med Gud om det här?” När jag nickade sa hon förtröstansfullt: ”Då så, då kan vi vara trygga.”

Lilla mamma kämpade med sjukdom hela livet, men bevarade tron genom allt. På hennes kylskåp i köket var en devis uppklistrad: ”Det blir aldrig hopplöst när man har Jesus!”

Detta arv vill jag ge vidare till mina älskade barn och barnbarn!

Givetvis var inte allt perfekt. Och ingen påstod att det var det heller. Mina föräldrar, och deras troende vänner, red inte på höga hästar och menade sig vara fullkomliga och bättre än andra. Men jag vet att många kände respekt och aktning för deras tro. Det var inte högröstade proklamationer i första hand, de levde inte i en ”religiös bubbla” – de var jordnära, älskvärda och ödmjuka. Då jag ser min pappas sönderlästa bibel och tänker på hans sanningslidelse och andliga längtan, tåras mina ögon.

Ingemar Helmner


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Grundbulten i livet: Var inte rädd
Förankra Sverige i de kristna värdena
Gör Sverige till humanitär stormakt
Den liberala demokratin attackeras
Hoppingivande tecken i mörk tid
Tidens tecken och tecken i tiden
Ensam är inte stark – Sverige bör gå med i Nato
Demokrati livsfarligt för Putin
Hur möter vi människors oro?
Hur neutralt var egentligen Sverige?


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies