Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Det börjar i barnkammaren

Debatt Publicerad: 2021-11-25 16:22

Vi matas varje dag med alla dessa smärtsamma skjutningar. Berättelser om ungdomar som inte hittat en trygg plats i samhället där de är sedda och uppskattade. Uppgivna poliser och socialarbetare blir allt fler. Politiker formulerar handlingsplaner som alltför lätt blir hyllvärmare istället för att leda till konkreta handlingar i vardagens hotfulla miljöer på gator och torg.

För många år sedan intervjuade jag försvarsadvokaten Peter Althin. Jag minns fortfarande hans ord. ”Linjen är hårfin mellan dem som hamnar i fängelse och oss som undgår brottslighet.” Och så betonade han att ”det börjar i barnkammaren”.

Jag har både förmånen och våndan att sitta i en socialnämnd där ärendena varje månad är många med barn och ungdomar som behöver placeras i jourhem och familjehem, för att föräldrar inte orkar ge sina barn en trygg uppväxt. Förhoppningsvis har socialtjänstens och polisens insatser efter ett antal år lett den unge till en stabilitet att orka vända ryggen till brottslig verksamhet.

Så många människor önskar sätta barn till världen. Tyvärr är det också många som saknar föräldraförmåga. Eller de låter karriär­jakten och det glimrande guldet vara främsta drivkrafter. Kraven på dagens föräldrar är höga, trots att det finns så mycket resurser i samhället. Men normer och värderingar måste sättas tidigt och övervakas noga för att inte bli bortglömda.

När brottsligheten i New York för några decennier sedan var skyhög började polisen och socialarbetare angripa roten. De satte stort fokus på snatterier, på stopp för att åka gratis på bussar och tunnelbana med mera. Brottsligheten sjönk efter några år så drastiskt att det fick stor uppmärksamhet även internationellt. Men det började med vaksamhet för och ingripande mot små förseelser för att dessa inte skulle eskalera till grövre brott.

Ett svidande minne från min egen barndom var ett elakt bustrick jag och en kamrat ägnade oss åt en tid. Vi busringde till en äldre kvinna. Vi hade sett henne på stan och tyckte hon avvek med sitt beteende och med sin klädsel. I telefonkatalogen hittade vi hennes namn och telefonnummer. Samtalen inleddes med: ”Hej, det är vi igen! Hur har du det?”

Det först ganska oskyldiga buset måste ha blivit oerhört påfrestande för henne efter ett tag. Men den kloka kvinnan spårade vårt telefonsamtal och fann att det gick till min helt ovetande far, som inte var helt okänd i stan. Vi fick betala vårt pris. Det kostade fem kronor från Tele­verket att spåra vårt samtal. Dessa fem kronor krävde hon att vi åkte hem med till henne, ringde på hennes dörr och betalade. Samtidigt skulle vi be om förlåtelse för våra busstreck. Det var inte så mycket de fem kronorna av vår veckopeng som sved. Det var att stå öga mot öga med damen och be om förlåtelse! Det blev inga fler busringningar för vår del.

I dagens uppskruvade tempo är det lätt att nätverken i samhället går sönder, dessa nätverk som kan och bör vara ett skyddsnät för barn och ungas uppväxt och ett stöd till föräldrar.

Jag mötte för några decennier sedan tre brottsbelastade män i ett samtal. Frågan var: Vad saknade ni under er uppväxt som kan vara en av orsakerna till era många år i fängelse?

Svaret kom ganska snabbt: ”Ingen satte tydliga gränser när vi var små barn!” Ska tryggheten återskapas i city- och bostadsområden måste vi se en mångfald av insatser. Stabila värderingar om rätt och fel redan i barnkammaren till krav på ansvar under uppväxten. Men det behövs också trygghetsskapande åtgärder som fungerande gatubelysning, patrullerande poliser och ordningsvakter, nattvandrande föräldrar, ett attraktivt föreningsliv, en skola där lärare får skapa ordning och förmedla kunskap. De många områdena måste samverka. Föräldrar behöver veta var deras barn befinner sig och att de är trygga med sina sina kompisar.

Om tillräckligt många vuxna rör sig i bostadsområdena, pratar med varandra, har bra kontakt med skola och polis, då får vi en tryggare uppväxt för de unga. Det är ett långsiktigt arbete att grannar, föräldrar, lärare och andra vuxna ser varandra och vill sitt bostadsområde, sin stadsdels bästa. Men är vi beredda att betala priset? Trygghet skapas inte på entreprenad av några andra. Du och jag är dessa andra! Du och jag är samhället!

Per Danielsson


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Människan, klimatet och skapelseordningen
Mörk framtid för afghanska flickor
Ställ om till sammanhållen seniorvård
Varför så tyst om förföljelsen av kristna?
Äntligen tinar relationerna till Israel
Måttfullhet ointressant för många
Ny regering krävs för att bryta rädslans spiral
Relation som tar lång tid att reparera
Plus och minus i kampen för ett nyktrare Sverige
Din röst påverkar kyrkans framtid


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies