Utøya: Tål än idag inte doften av liljor

Hon minns blodiga sockor och en outhärdlig väntan. Det har gått tio år sedan Lisbeth Kristine Røynelands dotter Synne mördades i terrordådet på Utøya. Många anhöriga är fortfarande sjukskrivna, visar en ny undersökning.

– Man får ingen ro, säger Lisbeth Kristine Røyneland.

Det är i slutet av semestern den 22 juli 2011 och Lisbeth Kristine Røyneland städar hemma i Oslo när hon hör en kraftig smäll. På tv-nyheterna syns bilder på det söndertrasade regeringskvarteret. En terrorattack, tänker Lisbeth Kristine Røyneland direkt. Hon blir orolig för sin 18-åriga dotter Synne som är på norska Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger på Utøya.

– Jag tänkte att hon kanske hade åkt hem till Oslo en dag tidigare än planerat. Vädret var dåligt och de bodde i tält, berättar Lisbeth Kristine Røyneland, tio år senare.

Ett sista sms

Hon sms:ar Synne som svarar att hon sitter i kafébyggnaden på ön och är orolig för familjen i Oslo.

– Jag fick lugna henne och förklara att det inte var någon fara med oss, säger Røyneland.

En timme senare kommer rapporterna om skottlossning på ön.

– Jag sms:ade och ringde henne hela eftermiddagen och kvällen, men fick inte kontakt.Lisbeth Kristine Røyneland tar sig till ett hotell på fastlandet vid Utøya som fungerar som en uppsamlingsplats för anhöriga och för ungdomar som lyckats fly från ön.

Lista på väggen

En lista på väggen fylls efter hand på med namn på överlevande. Lisbeth Kristine Røyneland tittar gång på gång – men Synnes namn finns inte där. Fem dagar senare kommer beskedet. Synne har kunnat identifieras, bland annat genom en tatuering med texten ”kärlek” på hennes arm.

Synne var en av de sista som mördades innan polisen grep Anders Behring Breivik. Hon hade gömt sig bakom en sten i över en timme när han hittade henne, strax efter klockan sex på kvällen, och sköt henne med tre skott i huvudet.

– Det värsta är att tänka på hur rädd hon var, säger Røyneland.

– De trodde först att hon hade drunknat eftersom hon hade så kraftiga skador på lungorna, men det visade sig bero på ångest. Hon var så rädd att lungorna blev förstörda.

Från tiden efter dödsbudet minns Lisbeth Kristine Røyneland bara enstaka fragment.

– Jag var i total chock. Jag var väldigt hudlös, och samtidigt skulle man ta ställning till så mycket. Begravning, musik, gravsten, papper som skulle signeras.

Läs mer i Hemmets Vän nr 29 – 2021

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer