Dramatiskt om polisens vardag

Den svenska polisens många gånger både krävande och otacksamma roll speglas på ett förtjänstfullt sätt i den pågående SVT-dramaserien ”Tunna blå linjen”. Den är förlagd till Malmö och fångar på ett verklighetstroget sätt både drogmissbruk, misshandel, olyckor, diskriminering och mycket annat, blandat med polisernas personliga problem. När ett nytt arbetspass inleds för den enskilde polisen har ordningsmaktens företrädare praktiskt taget aldrig någon förkunskap om vad de kommer att möta. Få svenska medborgare kan sätta sig in i den psykiska press som hör till polisers vardag.

Seriens skapare, Cilla Jackert, har bland annat hämtat vardagsrealism från egna erfarenheter av mötet med polisers svåra uppdrag men också från Stockholmspolisens twitterkonto #ybsodermalm som speglar den oförutsägbara vardagen. ”Tunna blå linjen” skildrar sex polisers relationer och arbetsuppgifter i Malmö och blir starkt berörande. Valet av Malmö som inspelningsplats gjorde att händelser kunde varieras mellan välmående villaområden och smärtsamma miljonprogramsmiljöer.

Mina egna upplevelser av möten med poliser, både som privatperson från ungdomen och genom många års yrkesverksamhet som journalist, samlar en rad bilder som ger anknytningspunkter.

I min hemstad var polisen ett naturligt inslag i stadsbilden för en småstad. Tjänstgörande poliser som jobbat ett antal år hade hunnit skaffa sig god människokännedom och kunde ofta hantera ingripanden på ett skickligt, tryggt och bra sätt. Det behövdes inte alltid skarpa ingripanden eftersom den sociala kontrollen i småstaden, på gott och ont, var högst påtaglig.

I dagens storstadsmiljöer har en hårdhet och respektlöshet både mot ordningsmakten och mot enskilda människor utvecklats, vilket ställer stora krav på den enskilde polisen. I­bland upplevs det av allmänheten som att hur poliser än hanterar ett ingripande kan de inte göra rätt.

Manusförfattaren har gjort serien än mer berörande när hon presenterar svårigheterna att hålla privatlivet utanför den ofta krävande yrkesutövningen. Polisens vardag kräver en omfattande verktygslåda för att klara många oförutsägbara händelser. Hur möter man exempelvis människor med psykiska problem som kanske står ytterst nära ett självmord? Barn som far illa i familjer med psykiskt sjuka föräldrar? Unga med grava missbruksproblem? Det finns knappast något facit för hur man ska hantera sådana livshotande händelser. Därför behöver gemenskapen mellan kollegor vara så solid att äldres yrkeserfarenhet blir en trygg miljö, inte en cynisk känslolöshet efter att ha mött mycket smärta under många år.

Inom både sjukvård, socialtjänst och polisarbete behövs ett stort mått av empati kollegor emellan men också professionalitet, för att inte all nöd man möter ska bli outhärdlig.

För den enskilde som huvudsakligen ser och hör polisens arbete via media, kan det vara lätt att missa nyanserna och förlora sig i alltför svartvita reaktioner. Mycket får inte plats i en koncentrerad nyhetsförmedling. Därför är det viktigt, för att skapa ett tryggt samhälle, att varje medborgare utrustar sig med empati och eftertanke för att inte dra alltför snabba slutsatser. Det är som bekant så mycket lättare att ha händelseförlopp och omdöme klart för sig ju längre bort man befinner sig från en händelse.

Även om en polisserie som ”Tunna blå linjen” är en dramatisering av vardagen där den enskilde polisen kanske inte alltid känner igen sig, så gör denna dramaserie en förtjänstfull insats i att spegla den svåra vardagen för polisers arbete.

Serier som ”Tunna blå linjen” behövs just för att de befinner sig ganska långt från de vanliga alltför schablonmässiga deckar- och polisserier vi genom åren matats med.

Per Danielsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt