Rädslan blev vår munkavle

Vad visste vi i Sverige om judeutrotningen under krigsåren 1939–45?

I vulgärpropagandan från vissa högerextremistiska grupper hävdas fortfarande att judeutrotningen är ”fake news”. Bevisen är dock överväldigande. Historieprofessor Klas Åmark har nyligen publicerat boken ”Främlingar på tåg”, en mycket läsvärd bok om hur svårt det var att ta rapporterna om vad som verkligen hände på allvar. Rapporterna togs emot, presenterades, arkiverades. Men de ledde sällan till konkreta handlingar. Och hur hanterar vi idag fasansfulla människorättsbrott? Drunknar de i medie­floden eller agerar vi som under kriget?  Då tystades många av rädsla för Nazi­tyskland.

I Åmarks bok skildras ett samtal mellan två män på nattåget från Warsawa till Berlin i augusti 1942. Tysken Kurt Gerstein blev SS-officer med syfte att avslöja nazisternas utrotningsverksamhet mot judarna. En uppgift han inte lyckades särskilt väl med. Den svenske diplomaten Göran von Otter, far till Birgitta von Otter, fick av SS-officeren Gerstein en ögonvittnesskildring av hur tyska officerare gasade ihjäl tusentals judar i förintelselägret Bezek 1942 i Polen. Gersteins berättelse nådde UD, men först 1945, tillsammans med många andra dokument, togs den riktigt på allvar.

USA och Storbritannien hade redan omkring 1942 kännedom om utrotningen av judar i Europa. Men de ansåg att enbart genom att de allierade besegrade Hitler skulle utrotningarna kunna stoppas. Åmarks bok väcker många frågor kring varför inte västmakterna, Sverige och andra länder, agerade mot judeutrotningen. Först när koncentrationslägret Auschwitz och andra förintelseläger öppnades 1945 vaknade många.

Varför var den svenska regeringen så tystlåten? Varför hamnade en rapport av UD-tjänstemannen Göran von Otter i ett arkiv utan nämnvärda konkreta handlingar? En hel del frågor har vi i dagsläget svar på. Det var exempelvis rädslan för att Hitler skulle ockupera Sverige, så som skett med Danmark och Norge. Men det fanns också Hitlervänliga personer, affärsmän och många andra i Sverige, som gärna fortsatte sin lukrativa affärsverksamhet med Tyskland. Sverige kunde i skydd av sin omfattande järnmalmsexport till Hitler hålla sig utanför kriget. Också inom kyrka och frikyrka i Sverige fanns personer som i krigets inledningsperiod beundrade Hitler och hans ”lag och ordning”.

För oss svenskar idag finns anledning till rannsakan. I mediefloden är det lätt att bli apatisk och tystlåten. Man vill inte bråka, det är bekvämare att tiga. Låta någon annan ta striden, trots vetskap om att människor också idag utrotas i olika konflikter.

När det gäller nazismens härjningar under Andra världskriget är det lätt att vara efterklok och kritisk till exempelvis Sverige och den politik som fördes. Nu vet vi så mycket mer, men redan då visste vi tillräckligt. Trots det lät regeringen rädsla och taktiska överväganden ta överhanden.

Idag är det av yttersta vikt att hålla sig informerad om vad som sker i världens länder även om det kräver tid, engagemang och empati. Naturligtvis är det också viktigt att vara källkritisk. En fri och oberoende media är nödvändig för att kunna hitta fram till korrekt information. Därför behöver vi mångfalden i medievärlden men också ansträngningarna från den enskilde att söka sig fram till sanningen. Samtalet om hur människor i olika länder behandlas behöver hållas vid liv oss medborgare emellan.

Trots allt som sker måste vi vaka över våra hjärtan att de inte blir hårda och kalla.

Per Danielsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt