Frida träffade hemlöse Nicolas på en strand i Kongo

De möttes på en öde strand i kongolesiska Pointe Noire, fiskaren utan ben och den främmande vita kvinnan från Norden. Historien om Frida och Nicolas är nästan en magisk berättelse om en kärlek som trotsar så många fördomar och sociala barriärer att den för de flesta anses omöjlig.

– Det handlar om hopp, om att ingenting är omöjligt, säger Frida och Nicolas Mauvungo Toto. Boken ”Frida+person” kommer på Marcus förlag i vår.

– Jag är uppvuxen i Mölnlycke, i Västra Götaland, i en kristen familj. När jag bestämde mig för att bli sjuksköterska var det för att jag ville jobba mer internationellt, berättar Frida Toto när vi talas vid på telefon. Under ett par år jobbade hon i engelska Bristol innan hon fick förslaget att resa med sjukhusskeppet Africa Mercy och organisationen Mercy Ships.

Hon berättar hur hon först gick Mercy Ships träningskurs i USA och sedan under tio månader arbetade i Guinea innan fartyget fortsatte till Kongo Brazzaville och hamnstaden Pointe Noire där det låg under tio månader.

Du hade överhuvudtaget inte tänkt att du skulle träffa någon?

– Jag kände att chansen att jag skulle hitta någon som passade mig eller fungera tillsammans med mig var väldigt liten. Jag ville inte ödsla så mycket kraft på det. Så jag var inställd att leva mitt liv på egen hand.

Det är också Frida som börjar berätta deras historia innan Nicolas kommer in och kommenterar.

Benlös man på öde strand

– Det var söndag och jag ville hitta en lugn plats där jag kunde be. Någon föreslog en buss och det var så jag hamnade vid just den här ganska öde stranden.

– Så såg jag Nicolas gå längre fram på stranden. Han har ju inga ben så han tar sig fram med hjälp av händerna. Bakifrån såg han äldre ut, han hade saltstänk i håret så det såg nästan gråspräckligt ut.

– Man stöter ofta på människor med handikapp och deformationer när man jobbar med Mercy Ships. Men utanför skeppet ser man dessa mest på marknader, där de kan tigga för att få en inkomst eller be om hjälp. Så jag blev väldigt förvånad över att se honom på en öde strand. Jag kände att jag måste gå fram och hälsa på den här människan. När jag kom i kapp honom blev jag ännu mer förvånad när jag upptäckte att han var ganska ung – ungefär lika gammal som jag.

Mötet förändrade livet

– Men vi började prata och blev vänner. När jag gick därifrån kände jag det som att himlen log. Du vet, ett sådant där lurigt leende som när folk försöker para ihop en med någon och de ler bakom ryggen på en. Riktigt så där: ”Det där gjorde vi bra!” Så jag förstod att det där mötet skulle förändra mitt liv på något sätt, att det var något bra, fortsätter Frida.

Vad gjorde att du fastnade för Nicolas?

– Han var väldigt annorlunda jämfört med många andra jag träffade. Han var väldigt enkel, modig och trots sina omständigheter så full av liv. Skrattvänlig, han beklagade sig inte. Vi hade också något gemensamt: Han såg inte mig som vit och jag såg inte honom som handikappad.

När jag ställer samma fråga till Nicolas säger han att kärlek var inte det första han hade tänkt på. Han berättar hur han tidigare hade funderat på att bli präst – efter den tågolycka som gjorde att han mist sina båda ben hade han fått hjälp av en grekiskortodox präst och också börjat på en prästutbildning. Men också hur han hade lämnat kyrkan och återvänt till stranden vid hamnen i Pointe Noire, där han nu arbetade och bodde som hemlös, ofta under fiskebåtar på stranden.

– Jag vet inte om jag tänkte så mycket mer än att hon var en kompis. Det var inte heller lätt att förklara allt, ens för en kompis, om mitt liv och vad jag hade varit med om. Men jag var samtidigt förvånad över att möta en vit kvinna där vid havet på en söndag.

Läs mer i Hemmets Vän nr 6 – 2021

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer