Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Visst hör tron hemma i det offentliga rummet

Debatt Publicerad: 2020-12-03 16:56

I nyhetsrapportering i svensk media om de verksamheter som drabbats och förändrats av pandemins framfart nämns nästan aldrig den stora förändring som skett i kyrkan. Nyligen protesterade Svenska kyrkan mot åtta personers-regeln och ville ha undantag för begravningar. Något de fick igenom. Men annars märks inte kyrkornas mycket stora förändring i svensk media. Det är som om denna ”arrangörs­koloss” inte existerar.

Kyrkorna är ju också i högsta grad påverkade under denna pandemi. Gudstjänster, scoutverksamhet, tonårssamlingar, gemenskapskvällar, konserter med mera har fått ställas in eller kraftigt begränsats. Viss verksamhet har kunnat ställas om när tekniskt kunniga kyrkor sänder på Facebook eller You­-­t­ube. Bra så. Men många, speciellt de som är i riskgrupperna och sedan länge vana gudstjänstbesökare, är nog ganska trötta på att sitta framför en skärm varje söndag klockan 11.00. Det är ju inte alls samma sak som att mötas fysiskt i en gudstjänstlokal. Långt ifrån. Vi är beroende av fysiska möten. Samtidigt är det ju nödvändigt att hålla avstånd.

Men att det rapporteras så lite om kyrkans förändring under detta år är för mig en gåta. Kanske blir det mer nu när vi närmar oss jul?

Man måste fråga sig vad detta beror på? Varför är kyrkan så osynlig? Visst, kyrkans inflytande kanske avtar sakta i det svenska samhället. Det kan jag hålla med om. Men fortfarande lever kyrkan i allra högsta grad. Och kanske lever den upp ännu mer i denna tid. Förutom alla kyrkor och deras olika gudstjänster tänker jag på alla ideella krafter som finns hos de enskilda kyrkliga, som många gånger är det dolda skyddsnät som håller ihop samhället och som ger människor tro och ett hopp. Tänk på alla secondhandaffärer över hela landet, där man jobbar i stort sett gratis och samlar in pengar till olika biståndsprojekt i utvecklingsländer. Sen är det väl så att kyrkorna tillsammans fortfarande samlar mer folk än idrottsrörelsen en vanlig (pandemifri) helg. Globalt sett är nog kyrkan den största ”arbetsgivaren” alla kategorier, med förgreningar i stort sett varje land på vårt klot. I vissa länder, inte så få, har kyrkan en mycket stor påverkan på samhällslivet. Inte minst när det gäller den sociala biten med många frivilligarbetare.

Kan det vara så att en orsak till medias tystnad beror på att de som lever i kyrkan lever i någon sorts subkultur, där man egentligen inte är integrerad i det svenska samhället? Kanske man bara umgås med dem som är i kyrkan? Eller så är man rädd för att stå för sin tro? Man är inte det salt som Jesus ville att varje troende skulle vara. Och vi är inte relevanta för vår omvärld. Kanske skulle man våga att börja bygga relationer med ”världen utanför” och bli en verklig vän? Och då speciellt med politiker och journalister, där de senare kanske har ännu mer makt än politikerna. Här måste kristna ledare, präster och pastorer gå före.

En annan orsak kan vara att vissa inom mediebranschen och även inom politiken felaktigt har fått för sig att det offentliga rummet ska vara icke-religiöst, eller ”neutralt” som man kal­lar det för. ”Tro får man göra i kyrkan”, hör vi ju ibland, eller ”tron är en privatsak”. Detta har blivit som en osynlig lag. Och då har den inte plats i det offentliga rummet. Inget kunde vara mer felaktigt.

Är det verkligen så att det offentliga rummet blir neutralt om man låter bli att prata om tro och religion? Jag hävdar med bestämdhet att det inte alls blir så, tvärtom. Då blir det ju en icke-tro, tro på något som inte finns, man blir en gudsförnekare, en ateist. Blir detta neutralt? Självklart inte!

En fråga jag ofta ställer mig är varför det alltid är de som tror att Gud finns som måste bevisa att han finns? Varför kan vi inte ställa ateisterna mot väggen och fråga dem varför överhuvudtaget något finns av det som finns? Varför finns liv här på jorden? Kan liv uppstå ur ingenting? Och när man säger att Gud inte finns, hur kan man egentligen veta det med allra största säkerhet?

Vi ser ändå en del positiva tecken. I tider av kriser söker sig ofta människor till ett högre väsen. Kanske denna tid, och då speciellt när vi närmar oss jul, kan innebära ett uppvaknande för det kristna hoppet? Som någon sa: ”Det finns inga ateister i skyttegravarna.”

Talman Andreas Norlén, som är med i Svenska kyrkan, berättade nyligen i Sveriges Radios söndagsprogram Godmorgon världen om vad som ger honom tröst i pandemin, nämligen de tre sista verserna i psalmen En vänlig grönskas rika dräkt. ”De verserna, som handlar just om det kristna hoppet och trösten, tycker jag är fina och tänkvärda.”

Slutsatsen måste ändå bli att Gud hör hemma i det offentliga rummet.

Josef Sjöberg


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Kan man lita på de nya vaccinerna?
Myndighetssverige har fått sig en törn
Ett bra bistånd är effektivt
Psykiskt sjuka drabbade av fysisk sjukdom får sämre vård
Ensamhet är ett hot mot vår hälsa
Är det fel att vara övertygad?
Evighetsljuset bryter in i vårt mörker
Är krogarnas överlevnad viktigare än de som drabbas av pandemin?
Förskoleplikt för tvååringar logisk följd av långsiktig S-politik
Så påverkas vi av coronapandemin


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto
Taltidning

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies