Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Glädje som varar hela året

Veckans nummer Publicerad: 2020-12-03 16:36

När man inte längre kan mötas – hur gör man då? Det är en fråga för många kyrkor och församlingar idag när coronapandemins restriktioner begränsar verksamheten över hela landet. Kanske kan man göra som diakonerna i Partille pastorat – som i stället för de årliga festerna för 80- eller 85-åringar, som de brukar bjuda in till, bestämde sig för att skicka en present – Charlotta Folkelinds bordskalender Vardagspsalm (Marcus förlag).

I Partille pastorat utanför Göteborg har Svenska kyrkan tre församlingar – Sävedalens församling, Partille församling och Furulunds församling. Här arbetar bland annat tre diakoner med framförallt församlingsbor – Elisabeth Thorsén, Ingrid Holtsung och Jonas Lööf.

– Vi talade faktiskt om det häromveckan. Vi arbetar mycket utifrån mötesplatser, och många av dessa har försvunnit på grund av pandemin. Nu i den här andra svängen kan man se att pedagoger och präster har fått ställa in sina grupper och gudstjänster, medan det för oss diakoner är sig ändå ganska likt – vi får ha våra samtal, berättar Elisabeth Thorsén på telefon.

Delade upp arbetet

– Men det ser naturligtvis lite olika ut. Här har vi diakoner delat upp arbetet så att jag har de äldre och en annan diakon möter familjer och yngre. Sedan är det dessa möten. Äldreboendena, som vi besöker en gång i månaden eller varannan vecka hade nu i höst öppnat upp igen för besökare, och vi hade åter-igen börjat planera för andakter. Men så stängdes allt ner igen, och nu är det mer restriktioner än tidigare, också i vårt församlingsarbete.

Vilka reaktioner möter ni?

– Det är intressant: vi har bibelstudier en gång i månaden för daglediga, och då är det naturligtvis också många äldre som kommer. Vi fick ställa in nu i november. Men när jag kom dit den dagen som det skulle vara stod det ändå ett gäng utanför kyrkan. Visst är det svårt med kommunikation, det var också mest äldre som stod där och de hade då ändå suttit i kyrksalen utspridda långt ifrån varandra. Men det säger något om den längtan och de behov som finns, fortsätter Elisabeth Thorsén.

Stor glädje att få mötas

– Många av dem hade inte varit i kyrkan sedan i mars. Och den glädjen, att bara få mötas i kyrkan efter sommaren, det var verkligen en stor glädje. När jag tog del av ett initiativ om att sticka mössor till barn i Afrika tänkte jag att det kunde vara en bra sak, det startade vi och involverade flera i. För det blir idag så mycket fokus på den situation vi står i, man lyssnar på nyheterna och allt cirklar runt detta med pandemin. Att då få sticka och göra något som gör skillnad för någon annan betyder något. Jag har märkt att det betyder mycket för flera: Man tänker på något annat, man tänker på de här barnen i Afrika istället och gör något vettigt.

Promenader

– Sedan har vi i vår kyrka också några damer som promenerar tisdagar och fredagar. De samlas spontant själva, de tar sig tid till det. Sedan har de med sig sin egen kaffekorg och träffas en viss tid, och efter promenaden sitter de sedan och fikar utanför kyrkan. Det blir väldigt trevligt, för då får både vi och de se varandra. De mår faktiskt ganska bra idag.

– Medan man vet att det är många som inte fått den där gemenskapen, som inte fått någon beröring. Jag tänker på många av dem som är på våra boenden, där personalen gör ett fantastiskt jobb. Men det är svårt att vara både personal, anhörig och allt på en gång, eftersom anhöriga inte får komma in. Man skulle egentligen vilja göra något för dem. Jag hoppas att någon gör det. De sliter verkligen, säger Elisabeth Thorsén och berättar också hur samtalen ökat – många anhöriga ringer diakonerna för att tala om oron för sina nära och kära.

– Det är många som mått väldigt dåligt när de inte får träffa sina anhöriga. Den förtvivlan som följer med lite vanmakt, man blir nästan lite desperat också, fortsätter hon.

Dela sorgen

– Man behöver få dela sorgen, man behöver få prata om det man inte mår bra av. Sedan kan vi inte öppna dörren för att de ska få möta sina anhöriga. Men vi kan stå med i den sorgen, vi kan stå med i den frustrationen. Det är inte lätt för dem som sätter de här gränserna, det förstår man.

Ni har liksom många andra församlingar inom Svenska kyrkan för vana att varje år bjuda in dem som fyller 80 år eller 85 år för att fira dessa?

– Precis. Sävedalen bjuder in de som fyller 80 år två gånger per år, vår och höst. Vi i Partille och i Furulund bjuder på samma sätt in dem som är 85 år och däröver under vår och höst. I våras hade vi i Partille just skickat inbjudan till vårens fest när restriktionerna kom. Då trodde vi att vi skulle kunna ha ett kalas till sommaren istället, och det var det vi förmedlade, vi tre diakoner i pastoratet som jobbar mot de äldre. Så vi bad att få återkomma när folk anmälde sig.

– När vi insåg att det här går inte, vi får ställa in det helt, då träffades vi för att fundera på vad vi skulle göra istället. Min kollega Ingrid hade sett en bordskalender av Charlotta Folkelind på vår expedition och hon sade: ”Det här är en idé, just för att den inte är knuten till något år. Det är psalmer och de är välbekanta för många.” Jag kan känna att det man behöver den här tiden, det är goda ord.

Uppmuntrande

Elisabeth Thorsén berättar hur de beslutade sig för att ge dessa kalendrar i present tillsammans med ett presentkort på en tårtbit eller en kaka och ett födelsedagsbrev, där de också informerade om bland annat församlingens hjälptelefon. För några veckor sedan packade de breven och delade ut dem själva för att spara porto.

– Det är fantastiskt roligt att komma ut på det sättet. Inte minst för mig, som inte har jobbat så jättemånga år. Jag fick se området och gator som jag inte hade besökt innan, gator jag inte visste fanns, berättar hon.

– På något ställe var det en person som jag inte kunde få tag på, den personen hade hamnat på sjukhus. Men då fick jag träffa grannarna istället och insåg att de har väldigt bra omsorg om varandra och såg efter varandra. Det var väldigt uppmuntrande.

– Det har blivit många fina möten, och många har varit överraskade och även tacksamma: ”Ska jag få det? Är det till mig?” Det har också varit roliga situationer. Det är ju också så att de känner inte mig eller de andra diakonerna, men nu har de fått möta oss. Men vi har varit noga med att vi har på oss våra diakonskjortor för att visa varifrån vi kommer.

– Det måste jag också säga, att när vi satt och paketerade de här tillsammans så kände vi verkligen att det var en glädje. Vi hade också med oss några frivilliga som hjälpte till, och de var också så glada. Det var lite som inför julen. Det är naturligtvis inte lätt att ge 390 personer i vår församling något som vi tror alla kan uppskatta. Men då tänkte vi att det här ändå var något att ge vidare om man inte vill ha det själv. Vi avslutade utdelandet för bara en dryg vecka sedan, så jag ser fram emot mer responser, säger Elisabeth Thorsén, diakon i Partille församling.

Eva Gustafsson


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Veckans nummer

Varannan elev behöver extra hjälp – ”ett svek”
Hoppet bleknar för bortförda barn
”Se barn med NPF-diagnoser som en tillgång i församlingen”
En vägledning för att möta ungas behov
”Välj mer specifika termer än religion”
ÖB: Nato kan komma med nya nationella krav
Kreml höjer tonen om läckt ljudklipp
"Svårare för konvertiter att få uppehållstillstånd"
Lustfyllt och känslostarkt i Nordiska museets utställning "Nordbor"
Därför klär han sig i svart varje torsdag


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies