Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Coronapandemin stoppar inte knarksmugglingen

Debatt Publicerad: 2020-10-02 11:17

Smugglingen av droger som cannabis och kokain till Sverige har inte påverkats av coronapandemin. Svenska Tullverket beslagtog mellan mars och september 130 kilogram kokain jämfört med 26 kilogram under samma period 2019, rapporterar Sveriges Radio Ekot. Kokainet har idag blivit en förädlad partydrog värt miljoner på gatan. Ursprunget, kokabuskens blad, har sedan urminnes tider tuggats av Sydamerikas indianbefolkning för sin uppiggande och hungerdämpande effekt.

I Colombia och Peru produceras minst 90 procent av världens kokain. Från bland annat den lilla hamnstaden Leticia i sydöst­ra Colombia smugglas mycket kokain.

Kokainet har de senaste årtiondena blivit en partydrog, mycket beroendeframkallande, och har ett  inköpspris på 800 kronor per gram. Bonden i Colombia fick, efter mycket hårt arbete, cirka 10 000 kronor för en säck kokablad. 

SVT:s ”Dokument utifrån” berättade i veckan om bonden Pablo som odlar kaffe och kakao, men också kokabuskar. Växtens blad förädlar han i ett första steg och smugglar dem sedan med små träbåtar utmed Amazonfloden till Peru och Brasilien för att så småningom nå Europas storstäder. När tv-teamet i SVT-programmet besökte honom höll han sina kokablad väl gömda under huset.

Pablo har gått från kaffe- och kakaoodlande bonde till ”kemist”, där han finfördelar och behandlar kokabladen med cement och fotogen till ”kokainkakor”. När han lyckats smuggla sin dyrbara produkt till Sao Paolo i Brasilien har han också bytt sina lantarbetarkläder mot eleganta läderboots, snygg skjorta och cowboyhatt.

Det förädlade kokainet smugglas vidare, gömt exempelvis i en resväskas teleskophandtag, och går som handbagage på flyget.

I tv-programmet möter vi Carmen, en småbarnsmamma i 40-årsåldern, som äventyrar sin familjs liv med den gömda drogen i sitt handbagage. Med falskt pass flyger hon till Casablanca i Marocko. Tullens specialpolis arbetar hårt med knarkhundar och tar stickprov bland de 300 passagerarna på ett inkommande flyg. Vissa misstänkta passagerare röntgenundersöks, som en ung brasilianare som hade svalt 81 kapslar på sammanlagt 910 gram i magen. Polisen påträffar också tyg indränkt i kokain.

Blir inte Carmen eller andra smugglare upptäckta tar de sig exempelvis till Paris eller Madrid. En väska med kokain, när dess innehåll säljs på gatorna i någon av Europas huvudstäder, har nu ett värde av cirka 290 000 kronor per kilogram. Det vita pulvret blandas med koffein och packas i engramspåsar som säljs för 800 kronor per gram. En gatuförsäljare kan sälja 10–20 doser per dag, och köpare är idrottare, domare, rörmokare och andra yrkesgrupper.

Vad är det som gör det värt att riskera den egna hälsan och långa fängelsestraff för att leva på denna drogtrafik? Kanske pengarna? En del av dem som smugglar har aldrig någonsin arbetat i ett vanligt yrke. Andra söker spänningen, adrenalinpåslaget och kanske anser att livet saknar innehåll i ett vanligt ”kneg”. För bonden som övervakar sina kokabuskar på kaffe- eller kakaoplantagen utanför Leticia eller Medellin i Colombia blir det en möjlighet att ge sina barn en bättre utbildning och framtid, trots alla risker.

Den olösta frågan är hur en vanlig latinamerikansk bondes vardag kan ge tillräckliga inkomster från jordbruket utan att äventyra sitt eget och miljoner andra människors liv. Colombias gerilla och knarkmaffia har under mer än 50 år hållit gerillakriget vid liv, med 40 000–50 000 döda varje år, genom inkomster huvudsakligen från knarksmugglingen.

Människor lägger ner hela sin själ i att förmera ”sitt guld” på detta dödsbringande sätt och därmed leda miljoner andra i döden.  Andra försöker ständigt mätta sin materialistiska hunger genom tillbedjan av det som bara en kort tid är ”guld som glimmar”. Vad hjälper det en människa att ”vinna hela världen men förlora sin själ”? En dag ska vi alla göra räkenskap över vårt förvaltarskap. Kan våra gemensamma ansträngningar i samhället, en männi­skosyn som verkligen värderar alla männi­skor lika, hjälpa oss att inte offra individers liv till en chockartad tom framtid?

Per Danielsson


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Vart tar Gamla testamentet vägen?
Coronafreden ett avslutat kapitel
Både generös och stram migration
Stor dramatik i Mellanöstern
"Det enda jag vet: Nåden räcker"
Nej tack, inget 1200-tal igen
Identitetspolitik – en varg i fårakläder
Livshjälp – inte dödshjälp!
Uppvärdera synen på ålderdom
Vad EU-toppmötet lovade bort av svenska skattebetalares pengar


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto
Taltidning

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies