Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

"Det enda jag vet: Nåden räcker"

Debatt Publicerad: 2020-09-17 16:02

Den senaste femtioårsperioden i svensk kristenhet har varit en tid av stora förändringar. Även om enskilda församlingar, samfund och kyrkor var för sig har sin egen historia finns det väldigt mycket som vi alla berörts av och därför måste betrakta och värdera som vår gemensamma utgångspunkt inför framtiden. Jag vill försöka beskriva mitt perspektiv utan att vända det som en anklagelse mot någon. Det enda jag vet är att Nåden räcker.

För mig angav Katarinakonferensen i Stockholm 1977 genom sitt tema ”Helande av Kristi Kropp”, den profetiska intentionen i det vi upplevde av Jesusväckelsen och den helige Andes beröring under 1960- och 1970-talet. Det profetiska anslaget fanns också i det budskap Ylva Eggehorn bar fram i det avslutande mötet i Katarinakyrkan:

”Mitt folk, säger Herren, jag kallar er ut i kväll. Jag säger till er som jag sade till Abraham: gå ut ur ditt land och ur ditt folk till det land och det folk som jag vill giva er. Jag kallar er inte ut ur er svaghet, ur era misstag och er ofullkomlighet, ty jag är er styrka och er rättfärdighet och ni behöver inget annat. Men jag kallar er ut ur er förtröstan till den tro som bygger på klippan. Jag kallar er ut ur er frihet till den frihet som kommer från korset. Jag kallar er ut ur er glädje till den glädje som ligger framför er, när dödsskuggans dal passerats. Och jag gör det för att föra er samman med dem som nu passerar genom den stora bedrövelsen fram mot min tron …

Nu vill jag föda, och det jag föder är inte ett ofullgånget foster. Jag har kraft att föda fram min kropp i världen, säger Herren! Jag skall ta er ensamhet, era nederlag, er fruktan och era krossade förhoppningar, och jag skall utgjuta min Ande över allt detta kött. Min härlighet går upp över de platser ni försöker fly.”

När jag tog emot detta undrade jag: Skulle tron, hoppet och kärleken som präglat väckelsen fram tills nu överleva efter en sådan vandring i dödsskuggan dal? Det vi gått igenom som svensk kristenhet de senaste 40 åren, bekräftar för mig tilltalet från Herren. I många avseende har det varit en nedbrytningstid trots allt det vi sett av Guds uppehållande nåd. Han ger ju manna också i öknen! Gud har gått till rätta med sitt folk genom att låta vår svaghet bli uppenbar för alla. Mycket har utspelat sig inför öppen ridå i massmedia och sociala medier. Det har känts förödmjukande att ta till sig allt detta, med tanke på vårt anspråk att representera ett hopp för människor i den kris som hela samhället befinner sig i.

Man brukar säga att det första offret i krig är sanningen. När kristna strider med varandra brukar det vara kärleken som far illa! Och den har farit mycket illa. Och särskilt under 80–90-talet. Om kärleken är det enda som räknas, hur blir det då?

Det fanns något i den andliga väckelsen under 1960- och 1970-talet som vi inte riktigt uppfattade eller gav oss till. Vi har definierat vissa delar och gett det namn som ”Jesusväckelsen” och ”den karismatiska väckelsen” – men om vi ser vad som karaktäriserade skeendet i ett vidare andligt perspektiv, så var det att Gud gav oss i sin nåd en kärleksväckelse genom den helige Ande för att uppbygga Kristi kropp och föra oss in i trons lydnad! Den helige Ande bekräftade sin närvaro och sin verkan på samma sätt som på pingstdagen – det vill säga, de som kommit till tro på Jesus började igenkänna varandra efter Anden. Men på grund av att sekulariseringen redan hade gått så långt ibland oss som svensk kristenhet, kunde vi inte förvalta det som skedde.

Kärleksatmosfären kopplad till karismatiken tog sig uttryck i ett känslomässigt beteende som ofta saknade gudsfruktan och ödmjukhet. Det fanns en känslomässig omogenhet, som det inte gick att bygga vidare på. Jag säger det i medvetande om min egen begränsning i det avseendet. Det var svårt att stå som pastor och församlingsföreståndare med förväntningar på sig att vara ledare under ett andligt förnyelseskede där man själv var så starkt berörd av själva processen. Det var bara Guds nåd och församlingens kärlek som räddade mig kvar i pastorstjänsten under det mest omvälvande  händelseförloppet. Trots allt gjorde Gud mycket i männi­skors liv som ledde till en fortgående andlig utveckling, och det är en glädje att möta människor från den tiden som bevarat hoppet om en fullbordan av det vi såg tillsammans.

Men – om vi inte uppfattar Guds intentioner i ett visst väckelseskeende, förstår vi inte heller kontinuiteten i Guds verk över en längre tid. Gud vill något mer med det som händer.

Vi har ofta svårt att uppfatta den kollektiva dimensionen av Guds syfte. Kallelsen till omvändelse och tro är personlig, men i kallelsen ligger en kallelse till gemenskap med Kristus – och gemenskapen med Kristus har alltid en kollektiv dimension: Kristi Kropp, Guds familj, Guds folk och Guds Rike.

Det är först när det kommer till ett genombrott av mognad på den kollektiva nivån som jag som enskild troende, och som en del av den lokala församlingen, når den mättnad i Kristus­livet som vår ande längtar efter. Min individuella erfarenhet får sin verkliga betydelse först tillsammans med alla de heliga. Det gäller fortfarande i många avseenden för det Gud gör. Han vill inte göra det själv, men tillsammans med oss – och med oss tillsammans.

Guds vision är att de heligas gemenskap skall vara en inkarnation av Jesus inför världen, Kristi kropp som uppbygger sig själv i Kristi kärlek och fogas samman och hålls ihop genom det stöd varje led ger alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del. Efesierbrevet 4:16.

Vi kallas att ge det som är kvar efter våra kriser, vår ensamhet, våra nederlag, vår fruktan och våra krossade förhoppningar till Jesus i tro på att Gud i sin nåd vill utgjuta sin Ande över allt detta kött. Det enda jag vet är att Nåden räcker!

Sven Nilsson


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Vart tar Gamla testamentet vägen?
Coronafreden ett avslutat kapitel
Både generös och stram migration
Coronapandemin stoppar inte knarksmugglingen
Stor dramatik i Mellanöstern
Nej tack, inget 1200-tal igen
Identitetspolitik – en varg i fårakläder
Livshjälp – inte dödshjälp!
Uppvärdera synen på ålderdom
Vad EU-toppmötet lovade bort av svenska skattebetalares pengar


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto
Taltidning

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies