Inte dåligt att ibland må dåligt

Två intressanta böcker har släppts i sommar. De berör båda frågan om vårt mående som folk – vi verkar inte bli lyckligare, trots tekniska innovationer och samhällelig utveckling.

Författaren och sociologen Roland Paulsens nya bok ”Tänk om – en studie i oro” (Albert Bonniers) gör upp med psykolog- och terapitrenden. Det är bitvis jobbig läsning. Paulsen redogör bland annat för en tysk studie där man tittat på 5 000 personer som sökt vård för sin depression. Det visade sig, tvärt emot vad man skulle tro, att de som gått i terapi för sin depression mådde sämre efter fem år. Paulsens slutsats är att vi tappat förmåga att hantera lidande och olycka. Medan teknik och samhälle förfinas och blir mer mekaniskt till sin karaktär förlorar vi förmågan att förundras över världen och dess inneboende skönhet. När vi tror att vi är herrar över våra liv kommer oron för framtiden.

Den andra boken, ”Olyckliga i Paradiset” (Natur och Kultur), är skriven av psykiatern och KI-forskaren Christian Rück. Hans tes liknar Paulsens. Rück går igenom data om svenskarnas mående, tittar på stressforskningens historia och den ökande förskrivningen av antidepressiva, och hur psykiatriska diagnoser står bakom allt fler sjukskrivningar. Hans slutsats är att vi svenskar varken mår sämre eller bättre än förr, vi är istället, som han skriver, normallyckliga.

Det lidande vi drabbas av under ett liv kan delas upp i två delar, enligt Rück. Den ena är sådant som kräver sjukvård, där patienten får en diagnos, är rejält sjuk och inte kan gå till jobbet eller skolan. Den andra sorten kommer ur livsförändringar, sorg, allmän otillfredsställelse eller relationer som inte fungerar. Den som saknar en tro att vila i ser ofta motgång och lidande som något onormalt, något som kräver vård eller piller.

Nyckeln till ett lyckligt liv verkar alltså vara förmåga att hantera motgång och lidande som en del av vad det innebär att vara människa. Det ökade trycket på vården, när människor i allt större utsträckning söker hjälp för psykisk ohälsa, verkar alltså handla mer om att en mängd olika sorters lidande klumpas ihop.

För en kristen är oro och lidande en del av livets villkor. Men vi har också en enorm kraft i församlingens gemenskap. Att få dela sin oro och samtala över kyrkkaffet, det kan göra all skillnad.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar