"Viktigast att se människan"

– Att hjälpa medmänniskor betyder så mycket, säger Marina Norberg, Kumla. I 50 år har hon besökt Kumlaanstalten. Här möter hon tillsammans med den kristna besöksgruppen fångar som är dömda till upp till 25 års fängelse.

Kumlaanstalten har kallats Sveriges hårdaste fängelse. De som sitter här kan exempelvis ha mördat, rånat banker eller langat knark, och en del av dem är dömda upp till 25 års fängelse. Men för Marina Norberg är det i år 50 år sedan hon första gången klev in bakom stängslet och murarna.

– Innan fängelset byggdes var tomten vår skridskobana och jag och mina syskon åkte kälke där. När det började bli lite färdigt var vi väl också där någon gång, och då ropade de i hög-talarna: ”Här är ingen lekplats.” Då vågade vi oss inte dit något mer för att leka, berättar hon när vi möts på ett café i centrala Kumla.

Följde med pappa

Det var hennes pappa, ICA-handlaren Olle Eriksson, som startade besöksgruppen på fängelset.

– Anstalten byggdes 1965, men redan 1967, 1968 började pappa gå in på fängelset och träffa fångarna en och en. Sedan blev det mer och mer. År 1970, när jag var tolv år, följde jag med pappa för första gången in på Kumlaanstalten, berättar hon.

– Jag kan inte direkt komma ihåg den dagen. Men pappa var övervakare, och det kunde komma hem killar som han sam-talade med. Jag var nyfiken och ville vara med, men det fick jag inte. I och med att vi bodde bredvid fängelset kom också många hem till oss när de kom ut på mornarna, när de muckade eller hade fått permission. Jag fick en ganska bra bild av dem i och med att vi aldrig tog upp varför de hade hamnat där. Jag satt också ofta barnvakt åt anhöriga som skulle besöka fängelset. Så det var egentligen inte så speciellt när jag väl kom dit.

Kände sig alltid trygg

– Många säger att det är farligt för en tjej att gå in på Kumlafängelset. Men jag har aldrig upplevt något sådant, jag behövde aldrig ha den känslan. Jag hade tryggheten med mina föräldrar, som var så respekterade, när jag gick in där. Därför har det aldrig blivit på det sättet, fortsätter Marina Norberg och berättar hur de en gång kom hem och upptäckte att det hade varit inbrott.

– På köksbordet låg en lapp där det stod: ”Ursäkta! Det var inte meningen att bryta sig in. Jag visste inte vem det var som bodde här.” Han hade upptäckt det när han sett en bild av familjen på byrån.

Läs mer i Hemmets Vän nr 38 – 2020

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer