Nej tack, inget 1200-tal igen

Runt 40 kriminella nätverk, kopplade till olika familjer eller klaner, finns etablerade i Sverige. Och det sedan en hel del år tillbaka.

Det beskedet från vice rikspolischefen har mer eller mindre skakat om Sverige. Är det möjligt?

Uppenbarligen är det så. Och när inrikesminister Mikael Damberg kommenterade de uppgifterna i Sveriges Radio sa han sig inte vara förvånad, utan snarare kände till att det var så.

Där satte många kaffet i vrångstrupen. Är det möjligt att ledande politiker, både han och andra, känner till att det förhåller sig så här, men ändå inte tagit mer krafttag mot det etablerade våldet? Detta i synnerhet som polischef efter polischef, avhoppade brottslingar och andra gång på gång sagt: Välfärdsstaten Sverige är som ett smörgåsbord för kriminella. Vi är alldeles för godtrogna.

Även den tidigare rikspolischefen Björn Eriksson har luftat dessa tankegångar.

Nu finns det faktiskt anledning att titta på vilket kontrakt staten har med oss medborgare. Där är det helt övergripande kontraktet att staten utlovar skydd och säkerhet, mot att vi i gengäld betalar skatter.

Så har det varit i generationer, och så fungerar sambandet mellan överhet och folk. Både i demokratier och diktaturer.

Låt oss inte få tillbaka 1100–1200-talet igen. Det finns nämligen anledning att lyfta fram vad som hände då.

Fram tills dess hade olika klaner och familjer styrt Sverige. Lokala ”maffiabossar” tog för sig inom begränsade områden. I utbyte lovade de förstås att skydda medborgarna mot våld och överfall utifrån. Det var deras enda legitimitet för att kunna sitta kvar vid köttgrytorna.

Sedan kan man säga att det under ungefär ett och ett halv århundrade skedde en stor omvälvning i det som skulle bli riket Sverige. En centralmakt växte fram, och besegrade de lokalt styrande familjerna.

Metoderna med vilket detta skedde skulle inte passera nåls­ögat i vårt demokratiska tänkande. Men med det sagt: de lokala klanerna tilläts inte längre ha fritt våldsmonopol. Nu tog staten över. Staten Sverige.

Mot slutet av 1200-talet var centralmakten mer eller mindre etablerad. Och den lovade skydda befolkningen mot kriminella särintressen och våld utifrån. I gengäld betalade medborgarna skatt till staten. En enhetlig rikslag infördes också. Klanerna miste rätten att ha egna  lagar.

Och så har det varit genom resten av vår historia fram till våra dagar. Kungamaktens enda stabila grund, och legitimitet, har varit att den förbundit sig att skydda medborgarna mot ofärd. Istället har staten ensam kunnat lägga beslag på skatte­inkomsterna. Först i natura, sedan i pengar.

Med demokratins stora genombrott för 100–120 år sedan gällde fortfarande dessa regler, men på ett folknära och demokratiskt sätt: vi, staten, skyddar er medborgare. I gengäld får ni i kontraktet lova att betala skatten till oss.

Och så ska det vara. Det ska inte råda något tvivel om vem som styr landet. Staten sätter lagar, staten svarar för rättsväsendet. Polisen har ensamt våldsmonopol.

Därför är det häpnadsväckande att runt 40 släkt- eller familjerelaterade nätverk kan driva parallellsamhällen med egna lagar. Ungefär som det var för 800–900 år sedan.

Kanske ännu mer häpnadsväckande är att den nuvarande regeringen, och för den delen även andra politiker, känt till detta.

Frågan är förstås: varför har ingen slagit till bromsen mer ordentlig tidigare?

Den ena toppolitikern efter den andra kliver nu fram och säger att det inte är ett nytt fenomen.

Statsminister Stefan Löfvens ord: ”Det är inte så att det kommit 40 klaner de sista åren för att begå brott”, känns inte direkt som något kraftfullt initiativ mot att stoppa den här allt mer vittförgrenade brottsligheten. Där­emot har han rätt när han säger att det behövs ”hårda nypor”.

Det här kommer att kräva krafttag från regering, riksdag och samhället i stort. Ingen vill ha privata lagar utanför Sveriges rikes lag. Vanliga skatte­betalare har rätt att kräva av staten att dessa styrande klaner inte får djupare fäste i landet.

Lägg därtill att det är färre poliser nu i yttre tjänst mot vad  det var för några år sedan. Samtidigt har befolkningen ökat påtagligt.

Det här kommer att kräva stort politiskt, och självklart även  demokratiskt, mod för att ta tag i. Oavsett vilka partier som sitter vid makten.

Det räcker inte längre med enbart ord som: ”Vi ska knäcka gängen” eller ”Vi måste trycka tillbaka gängkriminaliteten”. Det krävs konkret handling. Staten måste ta tillbaka hela makten över lag och ordning om samhällskontraktet med medborgarna ska hålla.

Rolf Johnsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt