Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

"Konsten kan nå rakt in i hjärtat"

Veckans nummer Publicerad: 2020-09-10 15:23

Bakom en blå dörr i de kända kulturkvarteren Yemin Moshe strax utanför Jerusalems tusenåriga murar lever konstnärinnan Birgitta Yavari-Ilan sedan cirka 44 år. Hemmets Vän fick ett samtal med henne kring kärleken till Jerusalem, till äktenskapet och till både det kristna och det judiska. Till hösten kommer hennes årskalender ”Det Finns En Kärlek” för år 2021 på Marcus förlag.

– Det är klart att det har förskönats här och där – men fortfarande är det som att jag fortfarande är kvar i samma lilla by – ungefär som när jag växte upp i Vetlanda, säger Birgitta Yavari-Ilan, när vi talas vid på telefon. Det är 47 år sedan hon flyttade till Israel och 44 år sedan hon fick möjligheten att bosätta sig i de upprustade konstnärskvarteren Yemin Moshe strax utanför gamla Jerusalems murar med sin dotter och sina fosterbarn. Hon berättar att hon bor på promenadavstånd från Jaffaporten och även Klagomuren dit hon bara häromdagen begett sig för att be.

– Det är fantastiskt. Vi sitter på balkongen och ser ut över Jerusalem och över Sions berg. Och jag kan gå precis var som helst, fortsätter hon.

Illustratör i tidningar

Birgitta Yavari-Ilan, född Andersson 1944, gick som 16-åring dekoratörsutbildning i Stockholm och studerade också konst i USA. Hon var illustratör i veckotidningar som Femina och Damernas Värld, men också exempelvis franska Elle. När hon 1970 mötte Jesusfolket resulterade det i en omvändelse som hon har skildrat bland annat i boken ”Mitt hjärta tog vägen om Jerusalem”.

– Det var faktiskt i Rosengårds centrum som jag kom till tro, i en liten övergiven affärslokal. Jag var där och hälsade på en Vetlandakonstnär, som jag visste var pingstvän. Jag kom till tro en fredagskväll och på söndagen döptes jag av Bror Olofsson i det som då hette Centrumkyrkan i Rosengårds centrum, berättar hon.

Från 1972 har det hunnit bli 15 färgstarka böcker med tydliga budskap, kalendrar, vykort och konst. Hon har också skrivit sånger och gett ut skivor. Men kärleken till Israel hade kommit redan tidigare.

Judiska förfäder

– Jag växte upp utan religion, jag visste inte mer än det som skolan lärde ut. Men hos min moster fanns inramade porträtt på våra judiska förfäder Abraham och Isak Henzel. Så jag bar det arvet som en längtan inombords. När jag 1967 såg rapporterna om sexdagarskriget gav det mig hopp. Jag tänkte att där skulle jag vara. Kunde en nation räddas på sex dagar var det tydligt att Gud hade med Israel att göra.

Första gången Birgitta kom till Israel var 1971 och år 1973 packade hon sin blå folkvagn för att flytta till Israel med sin dotter Pnina och en omhändertagen tonåring.

– Jag hade fått ett kuvert med respengar av Israels Vänner, men annars hade jag inget mer än det jag hade med mig i bilen. Resan tog en vecka, vi bilade genom Europa ner till Marseille och därifrån for vi över Medelhavet till Haifa. Sedan fortsatte jag till Betania där jag bodde i tre och ett halvt år. Jag började ta hand om det ena barnet efter det andra utan något stöd från sociala myndigheter, fortsätter hon och talar om hur hon blev fostermamma till cirka 30 barn genom åren.

Men hennes dotter Pnina drabbades av fläcktyfus och vårdades under tre veckor på Haddassa-sjukhuset i Jerusalem och Birgitta råddes att inte återvända till Betania.

– Då bestämde jag mig för att höra efter om det inte fanns plats för mig som en av konstnärerna i de nya kulturkvarteren Yemin Moshe, som borgmästaren Teddy Kollek ville rusta upp. Härifrån sköt jordanierna över Jerusalems murar innan sexdagarskriget. Området blev ett slumområde där fattiga och modiga bodde.

– Det är otroligt att man ville ha mig i det mest judiska kulturområdet utanför stadsmuren. Här har jag levt och ständigt öppnat upp mitt hem sedan 1977. Speciellt en gång om året – i år är det tionde gången – kommer cirka 2 000 israeler och står i kö för att komma in, tre timmar på fredagen och tre timmar sen lördagseftermiddag. Då ser de min konst som fyller väggarna och de går igenom mitt hem och ut i min trädgård. Och jag får så mycket kärlek och uppskattning från dessa människor.

Testamenterar hemmet

– Som konstnär kan man också säga sådant som annars inte kan sägas. Det är ju så: Vårt jobb är att säga vad andra inte kan eller inte vågar. Och jag sparar inte på orden, men man får ju bjuda på ett sätt så att det kan tas emot. Det är också så judisk visdom fungerar, fortsätter hon och talar om hur hon redan 2002 bestämde sig för att hemmet skulle överleva henne.

– Jag inspirerades av Selma Lagerlöfs Mårbacka utanför Sunne i Värmland och exempelvis Carl Larsson-gården i Sundborn utanför Falun. Så jag har upprättat ett testamente hos israeliska myndigheter för att göra något liknande. Det är som israelisk tv frågade när de gjorde en intervju med mig: ”Visste du när du lämnade Sverige att du skulle ha ett museum i Jerusalem?”

– Det är som en ung israelisk konstnär sade när hon satt på min balkong: ”Det här hemmet är ett konstverk i sig.” Det är naturligt med så mycket historia, inte bara min egen, utan också israelisk historia, fortsätter hon och berättar om den dokumentär på Youtube där hon talar till den svenska riksdagen.

Idag är Birgitta Yavari-Ilan gift med den sydafrikanske psykologiprofessorn och pastorn Elliot Smith. Men hon har också gått igenom mycket sorg, hon har varit gift och blivit lämnad två gånger och även mist en tolvårig son.

Levde i mångårig sorg

– Jag slutade ge ut min kalender i mitten av 1990-talet. Efter att min son hade dött och jag hade blivit lämnad igen kunde jag inte fortsätta att skapa, jag var så otroligt trasig. Jag levde i sorg i många år efter det. Men så kom någon och hälsade på, Anita Risberg från Örnsköldsvik. Hon sade: ”Birgitta, du måste fortsätta göra dina kalendrar. De betydde så mycket för mig när jag var tonåring.” Hon knuffade på mig och så kom den igen för första gången år 2016.

– Det viktigaste för mig är att jag når ut, först och främst till israelerna. Juden har alltid kommit först. Då måste jag välja ett språk som inte är för religiöst, man kan antyda saker, men hellre säga mindre än mer. Varje bild klär jag med rätt budskap – bild och text säger inte samma sak, men de kompletterar varandra. Jag har genom åren fått höra hur mycket kalendern betyder – på samma sätt som musik kan gå rakt in i hjärtat kan också konsten nå fram. Det är som en gudstjänst för mig.

– Frågar du varför jag har judiska datum med kan man säga som en rabbin har sagt: ”The church and the synagoge is God’s symphony of message, even if it hasn’t been that way for 2000 years. That doesn’t mean that it cannot be changed” (Kyrkan och synagogan är Guds symfoni av budskap, även om det inte varit så under två tusen år. Det innebär inte att det inte kan förändras, red övers.)

Vårdar maken

Birgitta berättar hur hon träffade Elliott i den vackra konstnärsbyn Clarence intill Golden Gate Reserve, en av Sydafrikas stora nationalparker. Han skrev ett vackert e-postbrev när hon var tillbaka i Jerusalem, och sedan fortsatte de att brevväxla i månader innan han flyttade till Jerusalem och de gifte sig år 2008 i en ceremoni med utsikt över den 3 000-åriga staden. Idag lider han av den allvarliga sjukdomen lungfibros som en följd av den behandling mot prostatacancer som han har genomgått. Det innebär att Birgitta idag också är vårdare för honom i hemmet.

– Så det är ett under att jag kunde göra kalendern både förra året och i år. Jag är glad att jag har klarat av det, även om han behöver hjälp med allting. Men kärleken och äktenskapet är det vackraste jag vet, det har jag alltid tyckt. Jag har alltid vågat. Jag säger som Golda Meir: ”If I felt it was the right thing to do, I was for it regardless the possible outcome.” (Kände jag att det var rätt så var jag för det, oavsett utgången, red övers.) Många har undrat varför jag inte har blivit bitter och hur jag har vågat. Men jag har trott att det varit så stort. Kärleken och äktenskapet är ett förbund som man vårdar till slutet, säger Birgitta Yavari-Ilan.

Eva Gustafsson


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Veckans nummer

"Satsa på skolor för barn i konfliktområden"
"Det är pengar i sjön"
"Alla mina resor lärde mig att älska människor"
"Vi har haft många fina samtal"
"Idag växer kyrkan där den är som svagast"
EU-basen: "Att rädda liv kan inte väljas bort"
Migrationspolitik splittrar
"Kränkningarna har blivit vardag för unga kristna"
"Viktigast att se människan"
"Drönarpiloten" Bengt fotar kyrkor från ovan


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto
Taltidning

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies