Identitetspolitik – en varg i fårakläder

Det finns åtskilligt att oroa sig över i vår samtida politiska debatt. För egen del ser jag konsekvenserna av det som kallas för identitetspolitik som det mest olustiga och oroväckande. Den är, trots påståenden om motsatsen, en rasistisk ideologi, då den dömer människor utifrån hudfärg och banar väg för ett splittrat samhälle samt utgör i dess förlängning ett hot mot vår demokrati.

I teorin handlar det som kal­las för ”identitetspolitik” om att uppmärksamma förtryckta grupper och sedan utforma en politik för att befria dessa. Identitetspolitiken analyserar normer, kultur, etnicitet och genus. Det kan tyckas både lovvärt och oskyldigt samt ha litet med rasism att göra.

Men, identitetspolitiken delar in människor i grupper/klasser i olika hierarkiska maktordningar. Från dessa dras sedan en rad slutsatser. Män förtrycker kvinnor. Heterosexuella förtrycker hbtq-personer. Vita förtrycker icke-vita. I den här världen finns bara förövare och offer. Här ser vi också förklaringen till varför många har svårt att hantera den antisemitism som utövas av invandrare från mellanöstern i vårt land. Utifrån den maktordning som identitetspolitiken skapat är de offer och passar då inte in på samma sätt som exempelvis en vit nazist. Det förklarar vidare tystnaden kring angreppen som skett på asylboenden mot kristna. Kristna är förövare och muslimer offer. Det förklarar varför det inte fördöms med kraft när någon skriver att man ”hatar vita människor”.

En given invändning mot ingressen i denna debattartikel är att jag tar i för mycket. Den är dock medvetet polemisk. Jag vägrar att låta de vackra orden och ambitionerna skymma det som är det praktiska resultatet. Identitetspolitiken hotar den bärande värdering som är helt avgörande för den samhällsgemenskap jag vill forma: kristendomens tanke om människovärdet.

Ett gott samhälle är omöjligt om det inte bygger på alla människors lika, unika och okränkbara värde. Demokratin kan inte fungera utan att människovärdet omfamnas av oss som utgör samhället. Den lägger grunden för en dialog utan våld, för lika rösträtt och medbestämmande. Minst lika viktigt är att den kristna människosynen är basen för det vi kallar barmhärtighet. För en solidaritet som inte stannar vid jaget eller familjen, utan även inkluderar svaga och utsatta, både nationellt och internationellt.

På en rad områden diskvalificeras eller ifrågasätts människor när de deltar i politiska debatter om de inte har rätt kön, ålder, hudfärg, klass eller nationalitet. Det ligger i linje med identitetspolitikens tänkande och maktordning. Men, varför reagerar vi inte med avsky mot detta sätt att diskriminera människor och omöjliggöra viktiga samtal där det är innehållet, inte avsändaren, som ska bedömas?

Jag vägrar att godta detta. Jag tror att vi människor är fullt kapabla att förstå varandra. I­bland är det svårt och kräver en inte så liten dos av empati. Identitetspolitikerna skulle dock avfärda mig med att jag är vit och försvarar mina orättvisa privilegier. Mitt svar är och förblir att den som vill motarbeta rasism dömer inte människor utifrån hudfärg.

Som kristen är jag förvissad om att endast Gud kan fullt ut förstå en människa och att jag, trots mina försök, kommer att komma till korta. Men, är det detsamma som att därmed avstå att försöka förstå min nästa? Att diskvalificera mig från att försöka? Är verkligen mina och andras mänskliga erfarenheter omöjliga att förstå av andra med ett annat kön, pigment, etnicitet och så vidare? Absolut inte. Jag menar tvärtom att vi alla är bärare av en enorm potential att förstå andra människor. För, olikheterna till trots, vi är alla människor! Minsta eftertanke och erfarenhet berättar att vi inte kan låta oss begränsas av hudfärg, kön eller nationalitet.

Det finns rasism, diskriminering och fördomar i Sverige. Dessa ska uppmärksammas och, än viktigare, åtgärdas. Men, jag tror inte för en sekund att vägen till ett samhälle utan rasismen går via användandet av ras och etnicitet för att förstå oss själva. Männi­skan är därtill alldeles för komplex och unik. Vi kan forma våra liv på en mängd olika sätt som omöjligt har med ras eller etnicitet att göra.

Den kristna människosynen erbjuder ingen förhandling kring vikten av att åtgärda all form av rasism. Den ska fortsatt motarbetas var än den visar sitt fula tryne. Jag vill se ett färgblint samhälle, där vi har lika möjligheter och bedöms utifrån hur vi agerar, våra kompetenser och erfarenheter. Då kan vi få en gemenskap bortom kön, hudfärg och nationalitet. Där diskrimineras ingen och det finns inga privilegier. Medborgarrättskämpen Martin Luther Kings ord från 1963 förtjänar att upprepas. Hans dröm var att hans barn skulle få bo i ett land ”där de inte döms utifrån sin hudfärg, utan från sin personlighet”. Så byggs samhällsgemenskap i­stället för segregering.

Ett samhälle byggs aldrig i ett värdemässigt vakuum. Sverige gör därför bäst i att slå vakt om de kristna värderingar som byggt vårt land. Där hålls du och jag ansvariga för våra handlingar, inte för dem som begås av människor med samma hudfärg. Det sistnämnda är ren och skär rasism, varken mer eller mindre. Jag vägrar att låta min egen och andras hudfärg definiera oss som människor.

Hans Eklind, riksdagsledamot (KD)

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt