Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Livshjälp – inte dödshjälp!

Debatt Publicerad: 2020-08-27 15:35

Frågor om liv och död väcker känslor och är föremål för medicinska och etiska diskussioner. Läkekonstens fader Hippokrates ord är vägledande: Aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta.

Den utredning som på 1970-talet utredde dödshjälp konstaterade att ”aktiv eutanasi bör alltjämt vara förbjuden. Om den blev tillåten skulle det i sak innebära patientens rätt att bli dödad, samt en rätt – eventuellt också en skyldighet – för en annan person att döda i tjänsten”. Följdriktigt tar både Läkarförbundet och Vårdförbundet avstånd från dödshjälp.

Diskussionen tog ny fart när en pensionerad läkare nyligen hjälpte en person att avsluta sitt liv. Läkaren tillhör en grupp som förespråkar ”rätten till sin död”. De menar att en obotligt sjuk person själv äger beslutet om och när det är dags att avsluta sitt liv och ska då ha rätt att få hjälp att genomföra det.

Genom min bakgrund som sjuksköterska har jag vårdat många människor i livets slutskede. Jag har också flera i min närhet med stor formell kompetens och djup förtrogenhet inom området.

I vård i livets slutskede, palliativ vård, värnar man om en helhetssyn. Man ser patienten som en person med fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov. När sjukvårdens alla försök att bota har misslyckats, gäller det att lindra och trösta. På så sätt kan patienten få ett så gott liv som möjligt fram till slutet.

Ångest är inte ovanligt i livets slutskede. Istället för att rutinmässigt ösa på med ångestdämpande medel, behöver man ta reda på vad ångesten bottnar i. Outhärdlig smärta? Sätt då in smärtlindring. Rädsla för smärta längre fram? Förklara då vilket batteri med smärtlindring som står till buds den dag det behövs. Ouppklarade tvister i familjen eller oro för hur de efterlevande ska klara sig? Ge då stöd så att det hinner redas ut. Existentiell oro för vad döden innebär om man inte är redo att möta sin Skapare eller den stora tomhet som många tror på? Kal­la då in en själasörjare.  

Många i dagens Sverige, även bland dem som jobbar i sjukvården, är inte tränade för sådan helhetssyn. Därför behöver varje region ett nätverk med palliativa rådgivningsteam, som kan vägleda såväl patient som anhöriga, sjukvårds- och hemtjänstpersonal. När patienten känner sig trygg med att få sina olika behov tillgodosedda sjunker vanligtvis eventuella funderingar om dödshjälp undan. De allra flesta vill leva så länge det är möjligt. Med rätt kompetens och bemötande kan den sista tiden bli en av de finaste i personens och familjens liv.

Enligt mitt sätt att se är dödshjälp att beröva den döende möjligheten att tillsammans med anhöriga summera sitt liv och reda ut en rad praktiska frågor. Det är vår skyldighet, både som vårdpersonal och som politiker, att göra den sista tiden så god, smärtfri och ångestlindrad som möjligt. Att förkorta livet är inte vår uppgift. Därför är det oroande att flera riksdagspartier vill utreda frågan.

När människovärdet degraderas och människolivet inte är ett mål i sig, utan ett medel som man kan ha eller mista, uppstår ett sluttande plan. Avsteg från mottot att ”aldrig skada, ibland bota, alltid lindra” och istället gå dödens ärende trubbar av synen på människovärdet.

Nästa steg kan bli att människor med svåra sjukdomar förväntas ta emot dödshjälp i förtid, för att inte ligga samhället till last. I Nederländerna och Kanada, där dödshjälp är tillåtet, förekommer redan idag att patienter uppmanas ta emot dödshjälp.

Kristdemokraterna står bakom grundregeln att patienten har rätt att själv avgöra om man vill ha vård eller ej. Man har som patient rätt att avstå från behandling. Men aktiv dödshjälp och assisterade självmord är och skall fortsatt vara förbjudet.

Kunskapen om vård i livets slutskede behöver öka. Palliativ medicin ska vara en egen specialitet. På så sätt kan kunskap och förhållningssätt spridas bättre vid vårdutbildningar.

Var och en ska vara trygg i att vårdens uppgift är att vårda och ge hjälp och tröst att leva, till dess döden infinner sig.

Gudrun Brunegård, riksdagsledamot (KD)


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Stor dramatik i Mellanöstern
"Det enda jag vet: Nåden räcker"
Nej tack, inget 1200-tal igen
Identitetspolitik – en varg i fårakläder
Uppvärdera synen på ålderdom
Vad EU-toppmötet lovade bort av svenska skattebetalares pengar
Att ha makt innebär ansvar
Dagens församlingar har många uppfostrare – men var är fäderna?
Bibeln har inget program för migrationspolitik
Att ställa frågor är alltid av godo


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto
Taltidning

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies