Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

"Att acceptera är det viktigaste"

Veckans nummer Publicerad: 2020-07-23 14:13

– De stunder och dagar av frid som jag hade, det var Guds sätt att säga: Du kommer att bli frisk! Och det gav mig hopp, berättar psykologen och psykoterapeuten Christer Olsson, som under tio års tid kämpade mot depression och ångest. ”Mitt budskap är: Det är aldrig kört!”

”Att bli frisk och förbli frisk fordrar tid, engagemang och total uppmärksamhet. Det kräver obeveklig ärlighet och ständig själviakttagelse samt ödmjukhet, tålamod och vilja”, skriver Christer Olsson i sin bok Mörkret gav vika. När han själv drabbades av en svår depression och djup ångest år 2001 anade han inte att det skulle bli en tioårig kamp för att bli frisk igen.

– Om det var depressionen eller ångesten som kom först vet jag inte, men det gick på några dagar. Jag var nämndeman i hovrätten i Göteborg och det var en morgon i december månad när jag satt i bilen och väntade på att gå in till förhandlingarna. Det var då de mörka, svarta tankarna kom över mig, fortsätter han berätta när vi talas vid på telefon.

– Det var som att dra pluggen ur en vattentunna. Jag är psykolog och psykoterapeut till professionen så jag visste hur viktigt det var att hålla emot, men jag klarade det inte. Det här var en måndag, och innan helgen var jag så sjuk att jag inte klarade av mina åtaganden.

Vad var det som utlöste det?

– Den frågan har jag fått många gånger. Jag vet faktiskt inte. Men om du tänker dig att du häller vatten i ett glas, så är den sista droppen du häller i glaset också den första som rinner över. Så var det för mig. Det skulle aldrig ha runnit över om inte det andra vattnet hade funnits i glaset redan. Det är möjligt och ganska troligt att jag arbetade för mycket. Fast jag vill inte använda termer som ”att gå in i väggen” – det är något helt annat, säger Christer Olsson.

Han beskriver en aktiv tillvaro före sjukdomen med föreläsningar över hela landet mot mobbning, rådgivningssamtal, familjeliv med barn och barnbarn, hus och vänner, idrotts-intresse och mycket mer. Allt sätts i gungning när han plötsligt insjuknar och tillvaron förändras.

Trots tuff medicinering, så kallad elbehandling och inläggning på psykiatrisk klinik vid tre tillfällen svarar han inte på behandlingen. Han beskriver det som behandlingsresistent depression och ångest: ”Min sjukdomstillvaro blev som ett vetenskapligt projekt utan slutdatum. Men det fanns ett slut-datum!”, fortsätter han.

Hur lyckades du ta dig ur det här?

– Tiden, först och främst. Det var min ångest som plågade mig mest, en odefinierbar ångest som levde sitt eget liv. Den kom när den behagade, och den försvann också ibland när den behagade – utan några ångestdämpande mediciner. Det gjorde att jag hade fridsdagar och fridstimmar när ångesten helt var borta, och då kände jag mig som frisk, trots att depressionen naturligtvis fanns kvar. Medicinerna å sin sida tog inte bort ångesten men skar av topparna.

– Jag var också så lyckligt lottad att jag inte hade förväntansångest. När jag hade mina stunder och dagar av frid kom aldrig tankarna över mig: ”När kommer det tillbaka, Christer? Hur länge kommer det att vara eller hur länge får du vara så här?”

– De här fridsdagarna och fridsstunderna var för mig som kristen också Guds sätt att tala om för mig: ”Du kommer att bli frisk!” Och det gav hopp. Sedan betydde min älskade hustru oerhört mycket. Jag frågade henne ibland dagligen: ”Tror du att jag blir frisk?” Och hon svarade aldrig: ”Jag tror att du blir frisk”, utan alltid: ”Du blir frisk!”, säger han och beskriver det som ställföreträdande hopp – något som betydde mycket för honom.

– Sedan var det vardagliga saker, som exempelvis motion, vilket jag tvingade mig till. Jag använder sällan kraftuttryck, men även om jag kände ”helvetets motstånd” i början, så fortsatte jag. Jag kommer ihåg hur jag började med korta promenader. Jag kunde gå en kilometer klockan 10.00 på förmiddagen och en kilometer klockan 14.00 på eftermiddagen. Så småningom utökades längden på promenaderna och endorfinerna kom. Men det tog år.

– Endorfinerna är kroppens eget belöningssystem, kroppens eget morfin. Promenaderna blev så småningom till stor glädje, både före, under och efteråt. Det är också något som jag fortsatt med och som fortfarande är viktigt för mig.

Han talar också om att det inte finns något motsatsförhållande mellan läkares ordinationer eller behandlingar och trons bön.

Läs mer i Hemmets Vän nr 30 – 2020


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Veckans nummer

"Riggat val kan slå tillbaka mot Putin"
Polisen självkritisk om våldsutsatta kvinnor
"Mänskligt liv verkar ha blivit värdelöst i Nigeria"
”Kul att visa att även kvinnor kan”
Ska påminna om Gud på Gotland
Varannan elev behöver extra hjälp – ”ett svek”
Hoppet bleknar för bortförda barn
”Se barn med NPF-diagnoser som en tillgång i församlingen”
En vägledning för att möta ungas behov
”Välj mer specifika termer än religion”


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies