Sommar utan konferenser

Det talas om hur coronapandemin förändrat arbetslivet, hur vi jobbar. Det har gått över förväntan väl att under våren jobba på distans för människor som har datorn som arbetsredskap. Det är hundratusentals som arbetat hemifrån och chefer vittnar nu om hur medarbetare blivit mer effektiva vid köksbordet än på kontoret. Jag läser ledaren i tidningen Affärsvärlden där chefredaktör Peter Benson skriver om hur distansarbetet under våren fått stora konsekvenser för hur arbetslivet kommer se ut kommande år. Han menar att på framtidens arbetsmarknad kommer människor i ännu högre grad än tidigare mätas utifrån vad de levererar, inte om de är närvarande på en viss plats. Om vi rent fysiskt befinner oss på arbetsplatsen blir ovidkommande, menar Benson. Det här öppnar för ett helt nytt slags sätt att leva, där bostadsorten inte bestäms av var arbetsgivaren finns. Man måste inte bo i Stockholm bara för att banken, revisionsbyrån, IT-företaget, konsultfirman eller förlaget där man arbetar ligger där. Man kan bo i Örkelljunga eller i Härryda, i Örnsköldsvik eller i Hudiksvall.

Här blir skillnaden mellan det kristna livet och framtidens arbetsliv mycket tydligt. Ja, eller skillnaden mellan ett gott liv och ett isolerat och ensamt liv. Att vara kristen är att leva sitt liv i gemenskap. Det går inte att vara kristen på egen hand, vi behöver varandra och församlingen. När nu värvet i allt större utsträckning innebär ensamarbete för allt fler kommer behovet av gudstjänstgemenskap, omsorg och verkliga möten öka. På söndag, det vill säga under första veckan i juli, brukar två klassiska kristna sommarkonferenser dra igång. Till Hönö i Göteborgs skärgård och till Husbondliden utanför Lycksele vallfärdar vanligen tusentals. Den traditionella kristna konferensen står stark och välbesökt. Vi reser dit för gemenskap, fördjupning och avkoppling. För att möta Gud och för att möta varandra. I år är det annorlunda. Det blir ingen sång under tältdukarna vare sig på västkusten eller i Norrlands inland. Coronapandemin och Folkhälsomyndigheten sätter stopp för alla folksamlingar över 50 personer tillsvidare. Vi är många tusen som kommer sakna dem.

De digitala satsningar som görs är bra och rätt tänkt, men de kan aldrig ersätta verklig gemenskap. Låt detta år få vara ett undantag i raden av konferensveckor genom historien. Och om vi i framtiden kommer att arbeta mer isolerat och på distans, ja, då kommer sommarens kristna konferenser att växa i betydelse. Vi behöver få se att vi är många kristna. Vi behöver få sjunga tillsammans. Det är bara tillsammans med predikanten som vi skapat något i det fysiska rummet. Som människor söker vi oss till det heliga och till varandra, det ligger i vårt inre, som en ostoppbar kraft. Inte konstigt att vi längtar efter att mötas till sommarkonferens. Det är Gud som kallar oss, till gemenskap med honom.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar