Slutet på ett trauma
Veckans kommentar Publicerad: 2020-06-11 12:52
I veckan har en gemensam berättelse gått mot sitt slut. Sådana berättelser var vanligare förr, och jag tror att de blir färre och färre. Samtiden är idag mer splittrad och fragmentiserad. Vi har alla möjlighet till individuella informationsflöden. Medieutbudet är större och brusigare och segregationen utbredd.
Under halva mitt vuxna liv har mordet på Olof Palme varit en följetong. För några är det som skedde på Sveavägen ett trauma. Det har talats om Palmemordet som dagen då Sverige förlorade sin oskuld. Efter det slutade svenska statsministrar att gå omkring på gatan som vem som helst. Sedan februari 1986 gäller bil och livvaktsskydd.
Efter gårdagens pressträff och medieuppföljning verkar det som att berättelsen om mordet, alla turerna kring mördarjakt och spaningar, är över. En del av svensk nutidshistoria får sitt avslut och vi kan lägga detta bakom oss. Förstås finns fortfarande många skeptiker och konspirationsteoretiker kvar som hävdar alternativa lösningar på gåtan, men med gårdagens ändå övertygande argument från utredarna är detta slutet på historien Palmemordet.
Ett annat trauma, men av mer lokal karaktär, är det fruktansvärda dubbelmordet i Linköping 2004 när en 8-årig pojke och 56-årig kvinna höggs ner med kniv på öppen gata. Polisen har i sitt utredningsarbete kunnat jämföra DNA-spår som mördaren lämnade efter sig med olika släktforskares DNA-kataloger. Det visade sig vara mycket framgångsrikt och en man i 40-årsåldern är nu anhållen för mordet. Näst efter mordet på Olof Palme är Linköpingsutredningen den polisinsats som varit den mest omfattande i Sverige, både i arbetsinsats och producerat utredningsmaterial.
Gemensamma berättelser är starka saker. Det finns en början och ett slut. En gemensam upplevelse. När en berättelse präglat en kultur och folk börjar vi leva efter dem. När nu Palmeutredningen och det hemska som skedde i Linköping ser ut att klaras upp en gång för alla, ska vi minnas att detsamma gäller för corona-våren 2020. Vi kommer inte att bli de som vi var innan, men avslutet av den gemensamma berättelsen sammanfogar oss. Vi minns alla vad vi gjorde och var vi befann oss morgonen den 28 februari 1986. Detsamma kommer gälla för våren 2020. Denna vår är på många sätt ett gemensamt trauma. Även om vi inte ser det nu, kommer det ett slut. Låt veckans bokslut över två andra historiska tragedier bli en påminnelse om det.
Åke Hällzon
Tyck till om artikeln
Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.
Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!
|