”För mig är döden inget hot”

Anna Svernedal är läkare och har under den senaste tiden mött nästan bara coronapatienter på vårdcentralen där hon jobbat. Själv hade hon covid-19 under våren, och det tog över en månad innan hon var helt återställd. Anna menar att vi måste våga prata om döden och om de stora livsfrågorna. Som kristen vill hon visa på det fantastiska hopp som finns i evangeliet. Men för att kunna göra detta behöver vi bli fria från rädslan för att dö. 

Anna läser just nu teologi, hon är mitt uppe i en masteruppsats men varvar sina studier med att jobba som hyrläkare på olika platser. Tidigare var hon distriktsläkare, först i Vänersborg och sedan i Stockholm. Hon blev färdig läkare redan 1994. Hon är gift med Pelle och de har tre barn tillsammans. Hemmet finns i Sollentuna, där de även är ledare för ett husförsamlingsnätverk i Stockholm. Under flera år har hon också rest till andra länder för att predika och undervisa.

– Jag har nu jobbat fem veckor i Örebro. Jag har släkt där och tycker om staden. Under denna tid har jag haft många coronapatienter. Jag möter dem på vårdcentralen där de kommer in för behandling, berättar Anna.

Insjuknade under våren

Under våren drabbades hon själv och hennes man av covid-19. Hon kan därför identifiera sig med dem som söker till vårdcentralen.

– Jag och min man blev sjuka på skärtorsdagen. På morgonen vaknade vi och kände en sådan trötthet, muskelvärk och feber. Det pågick i tio dagar. Det blev även tungt att andas. I en sådan situation frågar man sig om man kommer att bli riktigt dålig. Det är ju en sjukdom som inte liknar någonting annat. Jag har tidigare varit sjuk i en del tropiska sjukdomar. Efter åtta dagar blev Pelle mycket sämre och vi tänkte, ”hjälp, är det dags att åka in nu?” Jag blev arg på sjukdomen, la händerna på honom och bad i Jesu namn att den skulle släppa. Då gick febern ner. Efter detta började tillfrisknandet. Men det har tagit tid. Vi var väldigt trötta och blev andfådda för minsta lilla promenad. Det tog sex veckor innan vi var helt återställda.

– När vi var sjuka och låg i soffan var det en sång på YouTube, ”The Blessing” av Kari Jobe, som berörde oss starkt. Den handlar om den aronitiska välsignelsen, att Herren vänder sitt ansikte till oss och att han låter sitt ansikte lysa över oss och välsignar barn och barnbarn. Sången bar oss igenom sjukdomen, det var en sådan Gudsnärvaro. Det var fantastiskt att veta att Gud inte vänder sig bort, utan han vänder sig till oss och ger oss av sin frid.

Hur har coronatiden förändrat ditt jobb som läkare?

– Under dessa veckor har jag framförallt mött coronapatienter på en vårdcentral. Vi har en infektionsmottagning där vi tar in patienterna i ett speciellt rum där de får stanna för provtagning. När jag går in tar jag på mig munskydd, visir, förkläde och handskar. Sen är man noga med att allt som vidrör patienten spritas väldigt noga. Det har aldrig varit så rent som det är nu. Till mottagningen kommer alla som har några tecken på infektion, även de som söker för något annat. Det som slår mig är hur orädda vi har varit tidigare i kontakten med infektionspatienter. Då hade vi inga skydd alls. Nu måste vi skydda oss på alla sätt, säger Anna.

– Många patienter som kommer in är oroliga, har ångest, en del har svårt att andas. Man undrar om man har covid-19 eller om det är något annat. Ofta har de varit sjuka länge. I vanliga fall har man feber i tre-fyra dagar, men här kan det hålla på i flera veckor.

– Jag märker att många som behöver vård nu inte vågar söka vård. På grund av pandemin ser man sjukhuset som första anhalten till döden. Kanske har man cancersymptom men man stannar hemma, eftersom man inte vågar sätta sin fot på sjukhuset. Man vill heller inte störa, inte belasta vården. Men för många kan detta vara lika med döden. Nu när det börjar öppna upp möter jag dessa, och vi ser ofta att de borde ha sökt vård mycket tidigare.

Hur är stämningen bland kollegor?

– Ibland kan vi få någon slags galghumor för att hålla rädslan borta. Oftast har man som läkare långt tidigare lärt sig att hantera frågorna om liv och död. Man måste på något sätt förstå att man är en dödlig varelse och möta sin egen dödlighet. Alla går igenom en kris någon gång där man måste ta itu med sin egen rädsla för döden.

– Just nu blir det otroligt synligt, eftersom man möter krisen hos patienterna. Man måste bestämma sig själv för att inte bli rädd och att använda skydden, även om man skulle vilja vara inplastad helt och hållet. Man behöver lära sig att hantera sin rädsla. Sen är jag otroligt tacksam över att jag har en tro på Gud. Det gör att döden för mig inte är något hot. För mig har det också varit en trygghet att jag har haft corona.

Läs mer i Hemmets Vän nr 23 – 2020

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer