Går det att överleva krisen?

Vi är mitt inne i en kristid för enskilda och för i stort sett alla samhällen och länder i världen genom den pågående coronapandemin. Även om det finns vissa tecken på en ljusning och många länder funderar på hur man skall kunna öppna sina stängda samhällen, så är läget fortfarande mycket allvarligt. Många smittas fortfarande, dödstalen är skrämmande höga, ekonomin krisar och många talar om att det kommer att ta flera år innan världen återhämtar sig. Kanske kommer det en andra corona- våg till hösten med ännu större påfrestningar. Sjukvården knäar fortfarande, och många som tvingas att leva i karantän länge än börjar känna ensamheten, isoleringen och med detta begynnande psykisk ohälsa. Många frågar sig: kommer vi att överleva? Hur kommer våra liv, våra samhällen och vår ekonomi att se ut efter corona?

Kyrkor och samfund har tvingats ställa om hela sin verksamhet. Inga vanliga gudstjänster och samlingar, inga bönesamlingar och pensionärsträffar, inga konferenser, inga läger och inga bibelveckor. Allt som går att producera på nätet görs och det är soffan som blir kyrkbänk. Många frågar sig: kommer församlingen att överleva? Hur kommer gudstjänstlivet att se ut? Hur går det med offrandet? Går vi mot en allt större privatreligiositet där vi kommer att sitta hemma och konsumera gudstjänster istället för att vara på plats för att mötas fysiskt?

Det finns väl ingen som vet svaret på dessa frågor, men på ett eller annat sätt går samhället vidare även om lågkonjunkturen och arbetslösheten biter sig fast i många år. Vi kanske får finna oss i att dra åt svångremmen, leva mer enkelt och hållbart, förvalta resurserna bättre och inte ständigt leva över våra tillgångar. Borde vi inte väcka liv i ordet ”förnöjsamhet” och inte ständigt kräva mer och kanske också börja inse att ”farbror Staten” inte har oändliga resurser att dela ut till allt och alla hur länge som helst?

Frågan om hur församlingen skall överleva är på ett sätt lättare att besvara för den som har läst både Nya testamentet och kyrkohistorien. Om den kristna församlingen är världens hopp är ju dess överlevnad avgörande för hela samhällets överlevnad. Det är inte bara corona som är hotet, utvecklingen har i många år varit illavarslande och pekat i helt fel riktning, inte mot överlevnad, utan mot långsam död.

Naturligtvis kommer församlingen att överleva på ett eller annat sätt och i en eller annan form, men det kommer inte att gå utan kamp och offer. Jag har igen just läst Leon Uris fantastiska bok Exodus, som beskriver judarnas kamp för ett eget nationalhem på Medelhavets östra strand. Det var en kamp som verkligen krävde ”blod, svett och tårar” och när 6 miljoner judar torterades, mördades och gasades ihjäl under Nazitysklands terrorvälde trodde kanske de flesta att det var kört. Men de överlevande judarna gav sig inte, de fortsatte att kämpa, blöda, lida och dö för sin framtid. Den 14 maj 1948 utropades Israel som en självständig stat. Kampen var inte slut, den pågår än, men det finns ett nationalhem för alla judar sedan 72 år tillbaka.

Vad krävs för att församlingen skall ha en framtid?

• Det måste bli slut med ”schackrandet med Guds ord” (Paulus), och hela Bibeln måste få sin rättmätiga plats som enda auktoriteten och rättesnöret för tro och liv. Förkunnelsen måste bli mer bibelförankrad och bibelutläggande och bibelstudiet måste få ett större utrymme. 

• Jesus måste förkunnas som ende Frälsaren och enda vägen till Gud. ”Att proklamera Jesus som ’världens frälsare’ är inte detsamma som att hävda att alla människor antingen automatiskt är frälsta eller slutligen blir frälsta, än mindre att förkunna att alla religioner erbjuder frälsning i Kristus” (Lausannedeklarationen). Det finns bara frälsning i Jesu namn!

• Omvändelseförkunnelsen måste få höras igen. Fortfarande handlar evangeliet om synd och skuld, bekännelse, nåd, förlåtelse, dop och ett förändrat liv i Jesu efterföljd. I dag är förkunnelsen i mångt och mycket överslätande, tam, menlös och till intet förpliktande.

• Behovet av den helige Ande, uppfyllelsen av Anden och Andens kraft och olika gåvor måste betonas igen. Anden trivs där Jesus förkunnas, förhärligas och efterföljs.

• Rörelsen utåt i evangelisation och mission måste få ny fart. Församlingen är den enda organisation som inte lever för sin egen skull och för sina egna medlemmar. Mer av fria vägar och mindre av fyra väggar!

• Vår djupa solidaritet med det judiska folket måste visa sig i ord och handling. Detta i ett samhälle och en värld där antisemitismen breder ut sig med sin ondska och sitt hat. Det betyder inte att okritiskt acceptera allt som staten Israel gör, men vi måste stå på det judiska folkets sida i deras kamp.

• Pilgrimsskapet måste aktualiseras gång på gång i ett samhälle där materialismen har slagit sina klor i de flesta. I dag ser vi verkligen hur osäkert allt är och vilken dålig ”herre” mammon är. Alla är vi kallade till uppbrott, och vårt ”hemland är himlen”.

Bo Wettéus

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt